Man måste vara beredd på en grej när man kommer som ickejapan till en restaurang; de vill kanske inte ha dig där.
Antingen beklagar de att stället är fullsatt (det kan vara hur tomt som helst) eller så håller de bara upp armarna så de bildar ett stort kryss framför bröstet; vilket betyder samma sak; du är inte välkommen.
Mest beror det nog på att de känner sig generade när de/vi inte kan göra oss förstådda.

Idag tråcklade vi oss fram till en liten krog i Kanda-Sudacho; Kemura. Jag hade läst en sju år gammal engelskspråkig internetartikel om stället. Så det var ju lite av en chansning. Barkillen såg alldeles förskräckt ut när vi klev in, men kom sig inte för att nobba, utan vi fick ett barbord intill ett gäng stupfulla, nåja; mer eller mindre, japaner som drack franskt rödvin. Medan vi européer beställde japansk dricka; Shochu och Awamori, vin kan vi ju dricka hemma. Japanen närmast mig tuppade av på sin barstol om och om igen och hängde som en säck på mig. Förmodligen var det chefen, för det var ingen i hans sällskap som vågade väcka honom. Jag bytte stol när jag tröttnat på att vara hans stöttepelare. Barkillen kom diskret med ett jätteglas isvatten, men chefen ville hellre ha sista slatten ur vinflaskan. Lite senare lyckades han runda Halvan och vackla både upp och ner för den branta trappan till toaletten utan att bryta nacken.
Under tiden väntade vi på våra beställningar, Kemura är specialiserat på rökta delikatesser, vi fick vänta länge för servitrisen kunde visserligen tala några ord engelska, men förstod nog väldigt lite.
Det här händer ofta; det man beställer kommer inte för de har inte förstått, men nickar ja ändå. Det ingår inte i en japansk repertoar att säga nej, eller jag förstod inte.
Fiskfatet var fint när det väl dök upp; bläckfisk, kammusslor, spätta och lax, allt lättrökt. Men ankan var nog godast. Halvan upptäckte en mycket liten och blyg gäst när vi skulle gå; en liten mus som hoppade blixtsnabbt fram och tillbaka bakom luftrenaren på jakt efter spillda rökta nötter under bardisken; en riktig gourmetmus alltså.

Det är en elektronisk pekare som ligger på varje bord på Creo-ru, en populär takoyakirestaurang i Dotonburiområdet. Med den kan man beställa från menyn utan att kontakta en servitör. Om man fattar japanska förstås.
Men vi fick våra bläckfiskbullar.

Sen vill jag utfärda en varning;
Se till att ha ordentligt gott om tid om du ska åka tåg eller tunnelbana i Osaka. Shinkansen stannar inte vid den vanliga järnvägsstationen, utan man får ta sig tillochfrån centrum med ett lokaltåg. Det funkar bra, men det är så dåligt skyltat (på engelska iallafall) i gångtunnlarna att det lätt blir några varv extra trots uppkopplad vägledning på mobilskärmen i kombination Halvans lokalsinne.
Tur vi skippade Osaka Castle, annars hade vi definitivt missat tåget hem till Tokyo.

Ser ni hur fint de köar på perrongen? Ändå kallas Osaka för Japans Göteborg.

Och vad tar dom för valpen där i fönstret?

Umeda Sky Building, Osaka.
Jag brukar inte vara höjdrädd,
men idag höll jag på att närapå svimma i hissen på vägen upp. Kommer det med åldern? Vi åkte 35 våningar upp till 173 meter, glasad hiss och jag kände paniken krypa på ryggen som kallsvett. Sen skulle man åka vidare mellan tornen i en rulltrappa för att komma upp till våning 36. Det gick bättre och att gå runt Sky Deck gick fint. Nu sitter vi på caféet på våning 40, frågan är om man ska ta sig en Suntory Hibiki innan man vågar sig på en nerfart.

Nu är vi på väg till Osaka. Lite möra sedan igår, det blev mer än 20 000 steg säger Halvans stegräknare och så en flaska Imo Shochu och hästsashimi på det.
Osaka är takoyakins huvudstad, det ska vi givetvis uppmärksamma.