Att äta på restaurang i Japan är inte helt enkelt om man varken behärskar språket eller matkulturen såpass att man åtminstone känner igen grejerna på bildmenyerna. Men man lär sig å andra sidan något nytt nästan varje måltid. Och jag gillar att ge mig ut i det okända.

Man blir givetvis glad när stället visar sig ha en engelskspråkig meny, men det är inte säkert att man reder ut allt ändå, för det är inte alltid den som serverar själv förstår den engelska menyn. Jag brukar spana på andras mat och peka, förmodligen oerhört oartigt, men väldigt smidigt. Då kan man dessutom se HUR man äter, jo med pinnar förstås; men vad som ska ätas ihop med varandra.
Igår åt vi lunch på en Gyotanspecialiserad restaurang mittemot Ueno station. Gyotan är oxtunga, den serverades i olika kvalitéer beroende på vilken del; ju närmare tungroten desto finare och mörare kött. Tunga ÄR gott, iallafall tillagad i Japan, det är staden Sendais paradrätt. Till menyn hörde förutom ris, klar oxsvanssoppa och picklade grönsaker, dessutom en skål tororo. En helt ny bekantskap, tororo är en mycket klibbig gröt kokad på japansk jams, gissar att det liknar tapioka. Gröten skulle hällas på riset sneglade jag mig till. Nåväl, nu har jag smakat och därmed tror jag vår relation är över kära tororo, trots att det stod att du är "especially energizing".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig i fortsättningen: www.ohejdat.com Hoppas jag kommer lära mig hur Wordpress funkar snabbt. Hejdå Bloggplatsen! Tack för fyra års dagbokstjänstgöring. ...

Häng med till: https://wordpress.com/post/ohejdat.wordpress.com/4 ...

Det funkar inte att blogga här längre, inte bara foton försvinner utan också hela inlägg. Nyss ett om Pa hos audionomhäxan. Och bloggen tar en massa minne i telefonen. Hur gör man nu då? Byter bloggplattform på nåt vis, det fattar jag, men till...

Förlåt Dante att matte gett dig fläcktyfus, det går över på en vecka ungefär: ...