Brillat savarin (drottning Silvias favoritost) med jordgubbar till champagne är fantastiskt gott. Även för en antirojalist som jag.

(Halvan drar till Långtbortistan igen tio dagar därav lyxandet.)

Idag har jag kallat en kärringjävel "jävla käring", inte min stil precis, men jag blev tvärförbannad om jag ska försöka ursäkta mitt språk.

Vi for på marknad idag. Ett av få evenemang där man känner att man kan ta med hunden och få lite social träning på köpet. Man får lov att vara två, en som håller koll på hunden och en som håller koll på utbudet. Dante blir väldigt ivrig i såna sammanhang, helt orädd men samtidigt lite extra mattig, vill inte jag ska försvinna ur sikte. Det var knökfullt och det gick nog en hund per tre mänskliga besökare så det var rätt tätt mellan hundnosarna. Och trångt. Jag hade örnkoll på Dante, men till slut var vi inklämda mellan fem hundar så det var bara att stanna upp och vänta ut att hunddensiteten skulle sjunka något i folkhavet. Då kommer en sån där okopplad aggressiv människohona med väldigt ful färgad kort trimning och gapar rakt ut om "att hon minsann aldrig skulle ta med hunden på marknad" och "vad var vi för slags hundägare". Jag brukar inte trigga igång, men jag blev fan tvärförbannad, var ju onekligen i en lite pressad situation och hade dessutom lite extra ont i hälsporrefoten eftersom jag fick spjärna rätt bra. Så jag svarade "att jag vill ge hunden lite social träning jävla käring; och det skulle du nog också behöva!" Alltså; det känns aldrig bra efteråt. Mycket bättre att vara otäckt trevlig. Men jag fick uppskattande blickar av några i närheten som också hade kopplet virat några extra varv runt handen.

Sedan träffade vi mest på trevliga människor som tyckte vi hade en gullig hund, Dante går alltid hem hos barn med sin nallebjörnsstil. Och vi köpte en rörtång till grannen på loppisen för trettio kronor, på matmarknaden hittade vi surdegsbröd och en bit korv på dovhjort.

Nu har vi varit här igen. I hålan med Sveriges näst godaste vatten. Så knäppt att skryta med och dessutom har vi hört skvaller som nästan skulle kunna bli ett scoop; att vattnet till utvärderingen inte hämtades här.
Dante gav det fem stjärnor: kallt och hundvänlig pump.

Lite fler än förra gången, räcker väl till varsin förrättstoast och så är efterrätten fixad om vi förstärker den med hallon. Plocka blåbär med en ettåetthalvtåring är inte att rekommendera: Dante fick ett anfall av bärplockartristess och jag förstår honom, är mera för svamp än bär själv också.

Folk är lustiga som man träffar på i svampskogen, liksom hukar och gömmer sig och har en handduk över skörden i korgen. Hemliga grejer det där. Själv plockar jag i bajspåsar. Himla käckt, folk kan få tro att jag även plockar upp efter hunden i skogen. Och så gömmer sig inte de förbaskade svamparna som när man har korg och renskniv med, då har de alltid stängt och gått för dagen.

Hittade en fin orkidé medan Dante släckte törsten.

nu får de va slut på alla förbaskade kantarellbilder på Instagram och Facebook, nu vill jag se dem på riktigt; här i min skog, i min påse!

Dante, du får börja hjälpa till nu.

Kom på att det väl var ett år sedan vi åkte med allmänna färdmedel, Dante och jag, så det kunde väl vara dags igen då. Packade vatten, godis o påsar i ryggsäcken och började gå inåt glosoppestans centrum. Kändes tryggast med ordentligt nybajsad hund innan man skulle kliva på.

Naturligtvis satt just de pluttarna vääldigt långt inne, så vi hann gå fem hållplatser innan de kom ut och då var vi nästan framme vid en hundrastgård där det nästan alltid pågår nåt skoj. Nu var det en ensam hanhund, en svart labradorblandning som var lite reserverad. Men vi gjorde några tappra försök, fast nån riktig lek blev det inte.

Sen åkte vi iväg och det bullrade, skramlade, plingade och pladdrades, men Dante var kolugn. Han lade sig ner och tittade upp ibland för att kolla om matte råkat hitta nån godisbit i fickan.

På näst sista hållplatsen vid en fin gammal kyrka med tjärat spåntak gick vi av. Det doftade ljuvligt ihop med schersmin. Dante hittade en hundrova (förstås) som klättrade på kyrkogårdsmuren. En numera ganska ovanlig gammal kulturväxt som använts till fosterfördrivning.

Bakom kyrkan ligger en populär kiosk som säljer grönsaker från en gård alldeles intill. Kiosk är min nya affärstypsfavorit eftersom man kan köa och handla med hund. Dock var kiosken bemannad av en ung fåntratt som när jag bad honom ta bort morotsblasten svarade; det får vi inte göra. ?. Va?. Varför då? Tog väl bort blasten själv då och la i busken bredvid. Sånt trams.

Sen åkte vi hem igen och det gick lika bra det. Kan ju bero på att det inte var nån annan hund med. Då tror jag inte unge herrn chillat på samma vis.

Ikväll ska vi bjuda grannarna på Mojito. Kan bli en Frozen Strawberry Daiquirie också, fast på köpegubbar.