Det här med att jycken fyllde tre år igår...
Jag har om jag ska vara ärlig lite svårt med det. Det är liksom som om nedräkningen accentueras och accelererar. Om Dante blir lika gammal som andra barbeter, så har han tretton år kvar, så har vi tretton år kvar tillsammans. Som mest.
Jag vet; det är ju själva dealen med att skaffa hund, man kommer behöva avskaffa den också. Men bara jag snuddar vid tanken så trillar förtvivlans tårar. Så vi tar inte det där så allvarligt med bemärkelsedagar. Och förresten så har gossen så mycket valptakter i sig kvar så han har nog inte ens lämnat slyngelåldern ännu.

Nån mer än jag som fått dille på parmesanchips?

Fast jag gör dem på Grana Padana.
Iallafall; de är ju himla lätta att bränna vid och det går inte enkelt att se på färgen när det har skett. Pepparkakor är ju hyggliga och visar när de smakar blä. Men parmesanchipsen är mera lömska, ser fina ut, liksom lite ostbågegula och så kan de överraska med den vidriga smaken av vidbränd ost.

Nu har jag kommit på ett knep.
Jag öser upp osten i små runda högar på bakplåtspapper och sedan gör jag en krater i mitten så högarna ser ut som små vulkaner. Då smälter de ut jämnare och man riskerar inte att bränna vid kanterna för att mitten ännu inte är färdiggräddade.
Det kan vara så att jag uppfunnit hjulet igen. Att alla rutinerade chipsbakare redan gör så, men jag har inte sett vulkantricket i nåt recept ännu. Sen kör jag dem på 200 grader och tar ut dem så fort de slutat puttra.
Idag blir de trevligt tillbehör till blomkålssoppan; jag får besök. Det är smart att ha vänner som bor på landet, för de kommer och hälsar på när de har ärenden till stan :-)

Hur kan du lämna mig så här matte?!

Åttiotaggarmamman prackade på mig dessa ytterfoder från Rörstrand av Gunnar Nylund. Jag försökte säga att snälla dottern säkert gärna ville ha dem, men då börjades det gråtas och skrikas om att hon aldrig fick ge nåt till mig och att snälla dottern minsann var mycket mera trångbodd än vi, så hon kunde inte ta hand om det hon ville ha från barndomshemmet (läs allt).
De är snygga, men ack så opraktiska. Idéen med ett ytterfoder är väl att det vatten som inte stannar i själva planteringskrukan ska samlas där. Men ni ser ju själva: det genombrutna mönstret ger ytterfodret ett vattenhållingskapacitet sämre än ett normaldimensionerat blomfat. Tro mig, jag har vattnat mig igenom en barndom (och torkat fönsterbrädor), vill minnas att Ma alltid hade Sankt Paulior i dem. Eller ska man ha blomfat under också? Såna där svarta Steningefat? Eller ska man ha kaktusar i dem så man minimerar vattenmängden? Har jag missat nåt?

Idag har jag haft utvecklingssamtal på jobbet, en å en halv timma i ett iskallt fönsterlöst rum allra längst in i vårt grävlingbo (fast grävlingar håller sig med en massa in- och utgångar). Gick oväntat skapligt. Kan jag hålla utbildning i kundmötet? Jo, men det borde jag väl kunna? Iallafall vet jag hur man inte ska göra. Hm, det där lät inte kreativt.

Ikväll blir det ett sent extrapass så Halvan får käka blomkålssoppa själv, återigen får man hoppa in för nån ur generation P.

Tur att få leka av sig lite innan man dör tristessdöden hos åttiotaggarna.