Vi åkte till ekbackarna imorse, då innan snöovädret kommit igång på riktigt. Det är så vackert där oavsett årstid och oftast får vi vara ensamma bland de gamla knotiga träden. Dante brukar kolla om det inte bor nån intressant typ i de ihåliga stammarna. Själv brukar jag känna historiens vingslag bland de månghundraåriga ekarna. De flesta av dem var fullvuxna redan före USA utsåg sin första president (och de lär överleva även den nuvarande), medan en och annan faktiskt bevittnat digerdödens härjningar kanske som nygrott ekollon.

Sen tvättade vi rymdskeppet och åkte hem. Enligt prognosen ska det snöa ett par timmar till så jag väntar med att skotta.

"Hallå, vett du nå rött vin som passar te paltbrö?"
"Oj, jag kan ju resonera mig fram till ett eller också så kan vi faktiskt ringa Kundtjänst."
"Nä, men je nöj mej mä de du hitt på ja."
"Okej, jag har själv aldrig ätit paltbröd, men jag vet att man serverar det med vitsås och fläsk, är det så du tänkt göra?"
"Schtämmer bra."
"Det är ju lite sött eftersom det är rågmjöl, blod och sirap i brödet, så jag föreslår ett vin med en viss sötma, vad tror du om det?"
"He blir bra de se, tack ska du ha."
*går iväg med en ovanligt söt röd italienare*

Har man missat nåt om man fortfarande inte provat paltbröd?
Nån som vet?

Det här va la fiffigt?
Man tar en grön korg om man vill handla på egen hand och en orange om man vill att personalen ska erbjuda sin hjälp.

I fredags var jag inne och jobbade i rusningstrafiken. Strax före arbetspasset insåg jag att jag var konstigt yr i mössan. Så fort jag böjde mig framåt så kändes det som om jag skulle drutta omkull. Mätte trycket, men det var ok. Insåg sen att det yrslade till rejält, men faktiskt inte ledde till nåt värre (typ på huvet före in bland flaskorna) när jag plockade upp kundkorgar eller böjde mig ner till nedersta flaskraden. Helskumt. Jag har inte varit yr mer än två gånger tidigare i hela mitt liv (om man bortser på Liseberg och liknande). En gång i sjuan svimmade jag på en biologilektion när vi fick se en förstahjälpenfilm. Bonk; skallen i bänken. Och en annan gång när jag fick solsting på Gotska Sandön; först försvann hörseln och sen bonk; raklång i backen. Så i fredags funderade jag, vad kunde det vara? Ätit och druckit hade jag gjort. Och sovit ordentligt. Hm. Sen kom jag att tänka på att jag börjat äta resveratrol.
För att inte trassla in mig medicinskt kan vi säga att resveratrol är det nyttiga i rödvin:
Läs det här t.ex: http://www.doktorn.com/print/113098
I alla artiklar jag läst så har det stått om alla fantastiska hälsoeffekter, men också om problemet med upptaget, biotillgängligheten: levern bryter omedelbums ner det om man äter tabletter eller kapslar, så bara nån procent av innehållet kommer kroppen tillgodo (finns numera därför som film som man lägger som en prilla mot insidan kinden så lurar man sig förbi levern). Men jag har alltså käkat kapslar, lite hipp som happ eftersom jag trott att resveratrol är omöjligt att överdosera. Enda biverkan som nämnts är magbesvär. Men efter lite mer noggrant googlande har jag nu hittat yrsel. Så nu får den burken va ett tag. Yrsla utan champagne var inget kul alls.

Halvan ringde och grattade med FaceTime från mellanlandningen i Dubai igår när vi firade åttiotaggarpappan. Det fascinerade gamlingarna och snälla dottern (hon kan inte ens ta emot mms på sin telefon); att man kan prata och se varandra så där direkt.
Det blev följande middag:
1. Hummersoppa med parmesanchips och stekta romsnittar.
2. Lamminnerfilé med palsternacksgratäng och rödvinssås.
3. Björnbär under mandeltäcke med vaniljglass.
Pa var väldigt nöjd, han åt noggrant upp allt.

Vi såg Rainer Werner Fassbinders "Petra von Kants bittra tårar" på Dramatens lilla scen igår. Ingela Olsson som modeskaparen Petra och Louise Peterhoff som det unga föremålet för hennes kärlekslåga. Regi av Sunil Munshi och; mycket avgörande för den starka gestaltningen: Camilla Thulin har ritat de eleganta kläderna. Långt från Fassbinders film som var sjuttiotalskt kulört. Jag gillar verkligen när teater kostar på bra kostymer. Kanske självklart för Dramaten i just den här pjäsen, men sällan prioriterat på vår egen länsteater.
Det sägs att pjäsen handlar om Fassbinders eget trassliga kärleksliv. Jag blir väl inte så starkt berörd av relationen med undergången inbyggd från början, men desto mer av Ingelas Petra som fixar att växla från snorgråten desperation till ironisk balansgång på övergivenhetens vassa kant. Dessutom är pjäsen föredömligt kort; enochenhalvtimmas enaktare, effektiv som Petra själv.

Nu är det söndag morgon och det är snart dax för Halvans limousinservice till flygplatsen (Långtbortistan väntar) och för mig att påbörja resan hem med rymdskeppet. Glad att det är söndagstrafik. Jag ska hämta jycken och sedan servera åttiotaggarna och snälla dottern en trerätters födelsedagsmiddag med anledning av att åttiotaggarpappan nu blir närmare nittiotaggare. Ja, Dante; han kommer väl mest käka ben på mattan.

Slug kille har listat ut att ett bad väntar. Ska bli passad av Herr o Fru Martini imorgon och då kan man ju inte lukta skunk. Lägger sig mitt i sängen.

Det gäller att somna snabbt och hoppas på att matte respekterar den goda sömnen och låter en vara.

Ett litet husmorstips till den som också uppskattar vaktelägg, men tycker det är stört omöjligt att skala kokta.
Koka äggen 2 minuter. Lägg dem sedan i 1 del 24%-ig ättika och 2 delar vatten, ca 5 minuter. Det börjar genast bubbla från skalet, se andra bilden. Jag gissar att kalken i äggskalet reagerar med ättikan. Resultatet blir ett mjukt skal som är lätt(are iallafall) att dra bort från äggen utan att de blir mos.

Ett energiknippe till Hovawart har lekt musten ur Dante idag, 8 månader gamla tiken Saga har skuttat runt Dante, hoppat bock över honom, rumptacklats och jagat honom i stora cirklar.
Tror det blir sova på hunddagordningen för resten av dagen.