Förutom att tysta avdelningen i loungen innehåller en koreansk totalt självupptagen idiot som packar om allt sitt superprassliga bagage på en vilstol (det kunde han väl gjort innan han gick in), så gränsar den till diskplocken i köket.

Men man kan ju ligga ner iallafall.

Sedan går flyget till Dubai sent ikväll.
Vi vandrar genom Saigons japanska kvarter. Gjort första shoppingen på resan: varken jag eller Halvan har svart bälte i den sporten. Kom ju hem från New York med en burk fiskkrydda från Chelsea Market allt som allt. Men nu piggnade han till i en japansk matmarknad. Så vi har med oss fyra rejäla bitar kardborrerot hem. Nån som ser ut som ett frågetecken nu kanske? Det borde ni. Men friterad gobo, som det heter på japanska, är en av Halvans favoriter. Så det får bli en trevlig ätbar souvenir.

Innan vi checkade ut kollade vi in fönsterputsarkillarna mittemot. Eller rättare sagt; jag vågade knappt titta, särskilt inte när den ena kom i svängning när han skulle putsa den runda hörnet.

Nu sitter vi på ett kafé och funderar på om vi ska skippa en sista pagod eller gå två kilometer i 33 grader dit, eller ta en taxi, eller ta en taxi till en bar istället.

Dags att resa hem.
Vi pratade igår om höjdpunkter och intryck. Saigon är inte en stad med många spännande sevärdheter (även om krigsmuseet känns självklart), utan här är det myllrande gatulivet som är minnet man bär med sig hem.
Att bara knalla rakt ut i den intensiva tutande och bullrande skotertrafiken, för det är så man måste göra för att korsa gatan och känna en susa förbi nån centimeter bakom hälsenan medan en annan passerar näsan på pormaskavstånd.
All mat som lagas på trottoaren, av damer i stråhatt på huk över glödande kol. Och frukten som bärs i vida korgar på en stav över axeln; longan, rambutan, papaya, cherimoya och Halvans skräck: durian. Små magra tandlösa gubbar som envisas med att vilja skjutsa en tung turisttant i deras cykelrickshaw, här kallad cyclo. Ett gäng hönskycklingar som bor i en motorcykelaffär och sticker över till templet för ett riskorn eller två. En vakt som sover i skuggan som man måste kliva över. En servitris på ett café som går ut och handlar sin lunch av en sötpotatisförsäljare på cykel. Ho Chi Minhs porträtt överallt. Iste med jellobitar. De gamla trötta sexturistgubbarna som köpt sig en ung vietnamesiska och sitter och håglöst hänger över sin öl medan tjejen är fullt upptagen med att kolla mobilen. Och näsflöjtspelaren:! Jag visste väl att han fanns! Men jag fick inte honom på bild.

Av alla dessa vackra golv. Lär ju vara infärgad betong och inte keramiska plattor. Underbart elegant satta med avslutande fris, vem behöver mattor då?

Den jäveln.
Ulrik.
Dök upp i gryningen och ville snacka enskilt i badrummet.
Det tar på krafterna. Och Halvan har bekymmer med min andedräkt.
Men jag masar mig fram. Hoppas han håller käft till ikväll, sista i Saigon.

Det satt en mängd flugor på oljemålningarna på Museum of Fine Arts. Gissar att de kan mumsa i sig lite linolja från färgen. Inga flugor på akvarellerna på sidentyg.

Och fågeln är släkt med våra tornseglare: edible-nest swiftlet. Den hade hamnat lite illa till under ett balkongräcke, så med hjälp av en servett så höll jag upp den så den kunde lyfta och flyga vidare.
Det är denna lilla gynnare som sliter ihop svalbona som kineser så gärna äter soppa på.

Till sist museets hund, på lunchrast i rabatten runtom dammen.

En Saigon Old &Now och Halvan dricker Long Island Iced Tea. Men de spelar inte Rianna utan covers på gamla godingar som Carole King och Tina Turner.

Vi är på Rex Hotel Rooftop Garden. Klassiskt ställe från kriget, här hängde korrespondenterna. Nu är det mer ett ställe för europeiska silverryggar med dansstegen i behåll.

För att det sitter en amerikansk tjej vid bordet intill och pratar hela jävla tiden på högsta ljudnivå!


Nu går vi till Rex.