Dags att resa hem.
Vi pratade igår om höjdpunkter och intryck. Saigon är inte en stad med många spännande sevärdheter (även om krigsmuseet känns självklart), utan här är det myllrande gatulivet som är minnet man bär med sig hem.
Att bara knalla rakt ut i den intensiva tutande och bullrande skotertrafiken, för det är så man måste göra för att korsa gatan och känna en susa förbi nån centimeter bakom hälsenan medan en annan passerar näsan på pormaskavstånd.
All mat som lagas på trottoaren, av damer i stråhatt på huk över glödande kol. Och frukten som bärs i vida korgar på en stav över axeln; longan, rambutan, papaya, cherimoya och Halvans skräck: durian. Små magra tandlösa gubbar som envisas med att vilja skjutsa en tung turisttant i deras cykelrickshaw, här kallad cyclo. Ett gäng hönskycklingar som bor i en motorcykelaffär och sticker över till templet för ett riskorn eller två. En vakt som sover i skuggan som man måste kliva över. En servitris på ett café som går ut och handlar sin lunch av en sötpotatisförsäljare på cykel. Ho Chi Minhs porträtt överallt. Iste med jellobitar. De gamla trötta sexturistgubbarna som köpt sig en ung vietnamesiska och sitter och håglöst hänger över sin öl medan tjejen är fullt upptagen med att kolla mobilen. Och näsflöjtspelaren:! Jag visste väl att han fanns! Men jag fick inte honom på bild.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig i fortsättningen: www.ohejdat.com Hoppas jag kommer lära mig hur Wordpress funkar snabbt. Hejdå Bloggplatsen! Tack för fyra års dagbokstjänstgöring. ...

Häng med till: https://wordpress.com/post/ohejdat.wordpress.com/4 ...

Det funkar inte att blogga här längre, inte bara foton försvinner utan också hela inlägg. Nyss ett om Pa hos audionomhäxan. Och bloggen tar en massa minne i telefonen. Hur gör man nu då? Byter bloggplattform på nåt vis, det fattar jag, men till...

Förlåt Dante att matte gett dig fläcktyfus, det går över på en vecka ungefär: ...