Jag har en ganska romantisk syn på sjöfart.
Gillar särskilt att se stora lastfartyg lägga till med hjälp av bogserbåt (eller som här lägga ut).
Vill gärna läsa namnen och känna igen flaggorna.
När jag var barn använde jag min nyvunna läskunnighet till att stava mig igenom under "Kungörelser" i lokaltidningen; vilka fartyg som väntades till hamn och vilken last de gick med. Sånt aviseras inte längre va? Eller det kanske finns en app? ;-)
Och så älskar jag språket, de egna orden, som tonnage, eller:
"deplacementsfart eller skrovhastighet är den hastighet vid vilken en båts bogvågs våglängd motsvarar båtens längd i vattenlinjen." Det fattar man ju inte på första genomläsningen på Wikipedia direkt.
På mellanstadiet fick jag följa med en klasskamrat och hennes tekniskt intresserade pappa ombord på isbrytaren Ymer. Då var den alldeles nybyggd och allt ombord var så stort, så stort. Tänk att den fortfarande jobbar och sliter i Finska viken om vintrarna. Pappan och jag var exalterade, ville se allt, allt!, kompisen måttligt road, ville hellre gå på matiné. Jag läste allt om isbrytare sen och om Nordostpassagen och om storasysterfartyget Oden som klarar arktiska förhållanden. Tror fröken tyckte mina uppsatser blev ganska tråkiga därefter.

Dante är måttligt intresserad av att det är bullriga båtar i hans bad- och dricksvatten. Men han är underbart orädd ombord vare sig det är en roddbåt eller en färja.

Vi har varit hos åttiotaggarna. Fejat å grejat och strax ska jag till butiken och röja runt på hyllorna inför sortimentsbytet imorgon första mars. Har fått nåt att tänka på avseende gamlingarna, nån (kan det vara snälla dottern?) har gjort sex bankomatuttag på raken på åttiotaggarmammans konto på sammanlagt tiotusen spänn. Och detta bara två dagar före Ma bad mig ta ut 2000 för hon behövde kontanter? Vad är det som pågår? Samtidigt så gör de väl precis vad de vill med sina pengar, men jag undrar om hon vet överhuvudtaget. Får försöka komma på ett sätt att fråga lite försiktigt nästa gång.

Nu fick jag en känsla av att jag börjar bli ohejdat tjatig. Men här är mer följvärt på Instagram. Alla dessa begåvade serietecknare. Dessutom var det ett skitbra tips från Fadäsen, förr kunde jag ju muntra upp mig med att läsa mina mäklaromdömen.

Ännu mera skoj, fick ett sms på eftermiddagen igår: ville vi gå på show med Peter Dalle och Tommy Körberg?
Så vi gled in på Glosoppestans konserthus falskeligen föregivande att vi var herr och fru Martini. Det var banken som bjöd. Och det ingick kalkonklämma och ett glas vin före. Skippade klämman förstås och sippade lite försiktigt på det vita italienska vinet, njae; det var inget mingelvin de valt direkt utan snarare väldigt matkrävande. Det tycker jag man ska tänka på när man väljer vin till mingel och buffé: att visst är det viktigt att vinet passar maten man serverar, men också att det klarar sig på egen hand för det blir ju ofta så vid stående servering att man inte kan äta hela tiden till vinet.
Till gubbarna på scenen då: Dalle och Körberg. Ja, jag säger som recensenterna: tur de hade musiken. För det är gubbigt, gaggigt och gamla skämt. Men Tommy Körberg kan fortfarande sjunga och Dalle drog en riktigt grov och samtidigt politiskt inkorrekt fräckis som påtagligt piggade upp Halvan.

Idag har jag inte ätit socker och mjöl på 49 dagar, inget ris, ingen pasta eller potatis heller. Sen trettonhelgen i fjällen alltså.
Jag är en riktig brödråtta. Älskar att moffa i mig ett ljust nybakat surdegsbröd med stenhård skorpa och ett segt inre. Med smör och gruyere på. Eller en kardemummabulle. Eller en stekt toast med löjrom på. Eller extra aktuellt; en fullmatad semla utan knussel med vare sig mandelmassa eller grädde. Alldeles just nu så är jag löjligt sugen på finska surskorpor (har ni ätit det?; som är som tjocka extra knäckiga finncrisp), de är av kategorin "once You popped, You can't stop".
Men nu försöker jag hitta nån slags fungerande vardagslunk med rätt sorts mat och så får jag väl passa på att ära undvikligheter på de fåtaliga kalas jag blir bjuden på. Nästa helg är det 60-årskalas i Göteborg. Då lär det vankas godsaker. Och jag tänker inte säga nej. Men helst inte agera "hoppsan proppen gick visst ur bottenventilen" och trycka i mig.
Visst har det hänt nåt sen jag var barn på sextiotalet? Inte bara med godispåsarna; från i storlek som ett normalkuvert till numera typ en halv bärkasse. Det äts semlor från direkt efter jul och de är stora som handbollar och man äter kanske tio på säsongen. På sextiotalet åt vi varsin på själva fettisdagen punkt. Chipspåsarna är stora som soffkuddar. Chokladkakorna från Marabou vägde 60g då, idag är det inget konstigt med en kvartskiloskaka. Fast det där har jag hört att den globala kakaobristen och därmed höjda råvarupriset kommer råda bot på.
Jag har inget viktmål att sträva mot, bryr mig inte ens om att kliva på vågen. Och jag bryr mig (numera) inte ett dugg om hur andra tycker jag ser ut eller borde se ut. Men jag vill må bra och att Halvan ska må bra, han börjar alltid hosta av ansträngningen i uppförsbackarna i skogen. Och han väger sig, så jag har liksom lite hängavtal på vågen via honom. Förmodligen lider jag av det som kallas metabolt syndrom, vilket förenklat betyder att jag är bättre på att lagra in fett än att förbränna. Då ska man undvika kolhydrater. Det tycks alla ha fattat numera utom Livsmedelsverket.

Nu är jag ohejdat fett trött på Facebookgratulationer.
Folk som skickar "Stort grattis på din dag" och så femton emojis.
Eller dom som skickar ett foto på en tårta; herregud så bekvämt! Skicka en bild på en femhundralapp också eller ett paket eller nåt annat som födelsedagsbarnet ändå inte får. Och folk grattar folk de inte ens skulle heja på om de möttes på stan.
Bilden är från lilla_berlin, hennes Instagramkonto är synnerligen följvärt. Och hon sammanfattar detta med fejjangrattisar väl.
Nu ska jag alldeles strax swisha två lax till Halvans födelsedagsdotter. Lite trist det också, men sen kan hon ju faktiskt köpa lite tårta för pengarna.

Igår när Halvan kommit hem från Långbortistan så lämnade vi Dante hos grannen och for till grannbyn.
Där såg vi "MNK", det vill säga Mammas nya kille. Det är egentligen ett humorprogram i radion, men nu hade de satt ihop en scenföreställning. Och deras humor sitter så mycket i de kroppsliga uttrycken att det blir rent fantastiskt. Gänget bakom MNK är till stor del detsamma som Klungan, med bland annat Olof Wretling som även gjort två hyllade program som Sommar-(o Vinter-)-pratare. Jag skulle vilja påstå att de hittat en egen närmast unik humornisch med sina återkommande figurer, den ena knäppare än den andre. Och knasbollarna är skildrade med värme, man går från föreställningen med ett generösare och tolerantare hjärta. De får mig att associera till Torgny Lindgrens romangestalter, även om han inte kan påstås vara en humorförfattare, så lyckas han beskriva udda människor med en alldeles egen världsordning med värme och acceptans.
Jag tycker ni ska möta och lära känna Kulturkvinnan Agneta, Pite-Patrik, Thunder, Nycirkusartisten Katla och Hajpojken.
På Youtube finns föreställningarna "Se oss sväva över scenen i fruktansvärda hastigheter" och "Det är vi som är hemgiften"; leta upp dem om ni vill ha en rolig halvtimma.

Passar på att smocka i mig musslor medan Halvan glassar i First Class på Emirates; i en Airbus 7nummernånting med både dusch och bar ombord. Och med Dom Perignon i glasen.
Den här gången är det frysta musslor utan skal. Men med desto mera grus, så det gör jag inte om. Har ännu en påse musslor av ett annat märke i frysen som jag hoppas ska vara mindre knastrigt.

Idag hade vi det hett om öronen på förmiddagen i butiken; chefen satt i möte, en kollega tog emot en leverans och min andra kollega var upptagen med att hjälpa en kund att beställa. Själv höll jag ensam ställningen i kassan. Och kön växte. Och jag körde på för brinnande livet och ursäktade kunderna allteftersom. Då kommer gubben Charmtroll stegande; "nu får du ta och ordna fram mer personal".
Ja, vad svarar man på det? Jag är ledsen att du tvingas vänta, men alla mina kollegor är upptagna just nu.
Det fnystes. Och så kom; "Nej nu får du allt ta och ropa ut dem från fikarasten".
Så jag ropade med tillägget att jag blivit ombedd av kund. Ut kommer den stressade kollegan från lagret och hojtar; vi håller på att lossa en leverans så jag kan inte komma ifrån.
Sen travar gubbtrollet fram till den kundupptagna kollegan: "Men då får ni väl stänga lagerdörren då, så ni kan sköta butiken". Kollega med skinnbeprydd näsa svarar att hon ska hjälpa honom så fort hon är klar med föregående kunds beställning och att det skulle gå fortare om han väntade på sin tur istället för att avbryta beställningsproceduren.
Till slut gav han sig av, hade väl för mycket adrenalin för att kunna lugna ner sig och vänta. Knödde sig ut förbi kunderna i min kassa, högrött ilsken.
Då är det så härligt att känna övriga kunders medkänsla och stöd. Och det är så enkelt att bara säga; jag är ledsen att det tar lite extra tid just nu, tack för ditt tålamod.

Eftermiddagen ägnades åt åttiotaggarna, lite återställningsarbete efter snälla dotterns härjningar. Hon har vissa hangups som att ha väldigt stort engagemang i mammas linneskåp. Det ska räknas servetter och klagas på missfärgning hos kemtvätten och på födelsedagskalaset höll hon ständiga förmaningar särskilt till det numera fumliga födelsedagsbarnet; spill inte på duken!!!
Så jag bytte duk så den fiina skulle sparas till födelsedagarna i maj. Jag hänger ju en del på Tradera och linnedukar står numera inte högt i kurs. Alltså, jag tror att det skulle vara billigare för taggarna att köpa in en bunt linnedukar än att lämna in dem de redan har på tvätt och mangling.

Igår var Dante borta hos Zorro och snokade, fast han var ju inte där! Han har ju flyttat. Hur ska du förstå det? Vi får hoppas det flyttar in en annan hund helt enkelt.

Har du ett äppleträd? Med "fel" sorts äpplen? Då är det nu du kan göra nåt åt det just nu. Ympa. Faktiskt lättare än vad man tror.
Nu när träden är i vila är det perfekt att ta kvistar av den sort du istället vill ha på ditt träd. Tänk efter om nån granne eller vän har nån sort du gillar. Jag vill gärna ha Åkerö och Oranie. Det växer ett Orianieträd i en av kommunens hundrastgårdar så där var jag och knep ett par kvistar igår (nåja, inte helt allemansrättskt, men ok ändå tycker jag, det risiga trädet skulle behöva en beskärning). Man ska välja unga kvistar, ung fruktved med några spänstiga knoppar. När man kommer hem så sveper man in dem i lite fuktigt hushållspapper och lägger dem i en plastpåse i kylen. Sedan är det bara att vänta på knoppsprickningen i maj på det utsedda värdträdet. En seriös och estetiskt lagd trädgårdsmästare använder bast och ympvax, jag använder vanlig eltejp. Googla på barkympning så finns det en massa bra instruktioner för hur man lägger snittet. Sen är det faktiskt mest upp till vädret i maj-juni om det ska lyckas, för torrt eller för kallt är ympens fiender. Mina tidigare ympar har givit frukt efter två-fyra år så man får ha lite tålamod. Men sen lovar jag att just de äpplena smakar desto bättre!