Imorgon ska jag skjutsa Ma till ögonkliniken i grannstaden för en akut operation. Klart hon är orolig. Huruvida hon skulle stanna över natten var oklart.
I såna här lägen är jag innerligt tacksam att den snälla grannen finns och kan ta hand om Dante. Det underlättar särskilt såna här dagar när Halvan dragit iväg med sin resväska.

Han är kräsen min lille kille; har lämnat sin portion med färskfoder och ligger å demonstrativt tuggar på ett plasttråg det varit lever i (torkning pågår). Han vet att det ligger ett märgben i kylen. Men han låtsas inte fatta när jag säger att han får benet när han ätit upp maten. Han tycker tvärtom; att han kan käka lite foder om benet inte skulle visa sig räcka.

Om matte glömmer stänga dörren till gästrummet, så kan det ju bara betyda en sak; att hon vill att jourhavande pälsbebis ska hoppa upp och pryda gästsängen.