Direktlänk till inlägg 23 februari 2016
Ibland blir en kort kvällspromenad med hunden rent magisk.
Ikväll är det dagen efter fullmåne, eller natten då. Månen lyser intensivt och det är vindstilla, stjärnklart och sådär tre-fyra minusgrader. Gräset är frasigt frostigt och lite snö ligger kvar här och var.
Och så kommer det, så fort vi kommit utanför ytterdörren; kattugglans hoande. Hooh....hohohohohooh, lång paus och så om igen: hooh....hohohohohooh.
Dante blir osäker och sprallig, vad är det matte lyssnar så uppmärksamt på? Han hoppar först upp på mig och stannar sen till vid varje inledande hooh. Ugglan måste sitta alldeles i kanten av skogen. När vi kommer närmare tystnar den och vi hör istället rådjurens prasslade steg bland asparnas fjolårslöv, det är mera Dantes musiksmak: han vill följa efter, men skogen får vänta tills det är dagsljus.
Det är lycka det; att kunna bo i stan, men ändå så nära skogen att man får höra ugglor från förstukvisten.
Och jag bryr mig inte om gammal folktro som menar att kattugglans hoande förebådar en människas död.
Snodd bild på den lilla tuffingen; Strix Aluco. Visste ni förresten att den har öronen på olika höjd så att den lättare kan liksom kan "ekoloda" och exakt avgöra varifrån ett ljud kommer: var är middagsmusen ute och prasslar? För den ser faktiskt inte så mycket bättre än en människa.
Häng med till: https://wordpress.com/post/ohejdat.wordpress.com/4 ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | |||||||||
|