Så kom Halvan hem då efter två veckor i Långtbortistan. Då ville man ju visa lite av vad man åstadkommit under tiden. Vi är väldigt olika vi två. Han har ett sätt att kommentera som effektivt dödar all eventuell egen stolthet över något fixat.

Man har bundit upp häcken a' 220 st avenboksplantor, beskurit den noggrant, rensat ogräs, lagt på barkflis, kantskurit gräset längsmed, gödslat o vattnat och även rivit o baxat bort det gamla staketet. Vilken tagit några dagar, några ryggkänningar med gräva upp stolpar, släpande av staketpartier, säckar med bark och säckar med grenar. Kommentar till det hela: "Tycker du inte att häcken lutar utåt?"

Man har slipat och strukit räckena vita på verandan. Inget tungt jobb, men lite pillijoxigt. Kommentar: "Du skruvade väl fast dem bättre först?"

Man har skurat makens flitigast använda utomhusleksak: Webergrillen, ett uppdrag som förmodligen liknar att sanera ett mindre smådjurskrematorium: kol, fett och aska har bränt fast i tjocka avlagringar. Det krävs skrapor, knivar, stålborstar, såpa och lacknafta samt timmar tillsammans med envishet, svett och sotklet innan den åtminstone ser blank och fin ut på utsidan. Kommentar: "Jo, det förstår jag att den inte går att få riktigt ren längre, men vad är det där för fläck på golvet?"

Man har röjt upp och organiserat uteförrådet, här fick jag faktiskt kraftigt positiv respons för att hängmattan fått en egen krok. Men kommentar: "Du har väl skruvat fast hyllan mot väggen?" "Och vad sned spaljén ser ut förresten."

Idag lär jag väl få höra ifall den huggna veden hamnat fel eller om jag skulle ordnat virkesupplaget på baksidan på annat vis. Imorse surnade han till när han mitt i rakningen ville visa i det andra badrummet hur vi nu ska sänka taket ändå, fast vi efter några turer hade beslutat att inte, fast nu skulle vi igen och jag kom inte skuttande på momangen för att titta när han stod inlöddrad med rakskum och pekade med rakhyveln.