Man är ju då lite orolig för ens hund inte är så sprallig som förr och passar på att ställa en fråga om elvamånadershanars beteende i ett internetforum för ägare av just denna specifika hundras, vad får man för svar? Jo; "Are You a vet? He should be bouncing of the walls ..." Och sen vidare i samma tykna stil.
Det är inte alltid som man ropat i hundägarskogen som man får svar. Vet inte ens om herr Tyken faktiskt nånsin haft en elvamånadershane. Det där är inte att dela erfarenhet, det är att trycka till.
Nu går vi ut Dante!

Idag ryckte den eminenta städpatrullen ut för att jaga bort julen ur åttiotaggarnas hus.
Vi började med julpynt, julblommor, juldukar och julmat. Skinkan var väl redan på väg mot ytterdörren för egen hand ... Granen hanns inte med. Min piffiga närmast julmaniska syster hade även pyntat med grankvistar på andra ställen. Och barren dråsar förstås bara man tittar på dem. Barr fan överallt! Och pynt överallt, allt ska fram, varje år, hur det kommer undan sedan måste uppfattas som ren magi av henne. Sen skulle åttiotaggarpappan till lasarettets öronklinik för att fixa till hörapparaten, så jag skjutsade dit honom i min lilla symaskin som jag samtidigt proppat full med tomglas, kartonger och tidningar: så skulle jag passa på att kasta detta och handla innan det var dags att hämta hem pappsingen igen. Utanför sjukhusets huvudentré släppte jag av honom UTAN hörapparat, den hade han troligen glömt hemma. Det föreföll ju orimligt eftersom han och Ma pratat om att komma ihåg apparaten i två timmar före avfärd. Så jag hoppade ut ur bilen och muddrade gubben; byxor, jacka och tröja (såg nog inte alls skumt ut nä), två varv-ingen snäcka. Ringer hem till Ma som börjar gasta och tjuta och springa runt och leta. Baxar in Pa i bilen igen bland tomglasen, gasen i botten hem medan jag försöker ringa öronkliniken, men det är en telefonsvarare. Hem och ut kommer Mas hand med hörapparaten genom dörrspringan (Dante är kvar där och gillar inte när matte sticker på egna äventyr). Gasen i botten igen tillbaka till sjukhuset och ut med gubben, faktiskt bara tjugo minuter efter avtalad tid. Sen är det typ en kilometer för honom att gå genom byggnaden för att komma till kliniken. Före all stress hade jag återigen övat Pa på hans mobiltelefon, på fjärde försöket satt det: hur man ringer mig och säger att man är färdig för hämtning. Ser honom strutta in genom porten och sticker för att handla och återvinna. Hoppas att guldfiskminnet klarar telefonin denna gång. Handlar prinskorv, frimärken, tepåsar och mineralvatten, ja sånt som åttiotaggare behöver. Åker till Ma för att lasta ur, Dante vill följa med nu, det är han alldeles bestämd på, så då han får hoppa in på Pas plats fram tills vi har varit på återvinningen. Hittar inte det j-vla stället i deras stadsdel och Pa ringer (wow han klarat!) så jag bestämmer mig för att lösa detta med ompackning vid sjukhuset så att vi får plats allihopa och alltihopa. Har fått fåret, kålhuvudet och vargen-känsla. Kommer fram och ställer mig i taxizonen mitt utanför entrén och packar om så att det blir en ledig plats bland skramlande vinflaskor och skrymmande kartonger i baksätet. Då passar Dante på att hoppa bak medan Pa kommer och går förbi bilen utan att känna igen den, så jag ut och tjoa och packa om igen så liten farsgubbe får platsen fram - det läcker lite rödvin från påsarna och skramlar gott en gång till. Hem och avlämning av Pa. Medan jag står och håller honom och stabiliserar bildörren så han inte ska halka, får Dante syn på en förbipasserande hanhund från baksätet; ett svart lurvigt spjut forcerar farsgubbens skraltiga ben och rusar efter hunden vilt skällande, medan hussen sammanbitet travar på, jag står med händerna fulla av gubbe och bildörr. Så det krävs några knicks innan jag säkrat åttiotaggaren på barmark och kan ta hand om bråkstaken Dante. Att han blivit en sån kaxe! Inte kunna sitta lugnt kvar i bilen va! Har en känsla att han förstod hur förbannad matte blev. Sen for vi hem, pustade ut, jag tog en kopp, Dante tog en pannbiff. På torsdag ska vi dit igen. Undrar vad de hittat på till dess.
Lägger med bilderna på Dantes brottningsmatch med Zorro imorse, tror han förlorade alla ronderna.

Han är svårfångad på bild. För det går himla snabbt när han nappar till sig köttslamsor i luften. Ljudet när käftarna slår ihop om bytet påminner om Steve Irwines filmer (fast det kanske var alligatorer?) Idag gällde det en bit högrev som skulle skäras i bitar till en boeuf bourgignone (hur många stavfel blev det där då?).
Bildmomentet mellan köttsläpp och tuggande när de fyrtiotvå tänderna blottas fick jag ju inte med.