Väntar på röntgen.
Pa drattade omkull igår, snubblade på en mattkant och kunde inte ta sig upp. Nu misstänker han en spricka i höften.
Ma var hos hårfrisörskan. När hon kom hem utan nycklar så kunde hon inte komma in. Hon kunde höra Pa ropa att han fallit.
Så hon gjorde det hon är bra på; gapade och skrek tills en granne två hus bort hörde henne. Samma granne (tack snälla) lyckades dessutom klättra in via taket på en tillbyggnad och öppna och släppa in Ma och få Pa på fötter.

Vi blev ivägskickade nyss från akuten med gubben i en trasig rullstol, fotplattan satt för högt så han fick inget stöd för foten, dessutom just det onda benets fot. Så han skulle alltså sitta och vänta med fötterna hängande i luften! Det är ju jobbigt även för en frisk person. Nu fixade jag lite stöd med hjälp av ett lån från lekhörnan i väntrummet. Men vilken brist på omsorg och medkänsla va?

Nu har jag härjat runt hemma; bäddat rent, tvättat tre maskiner, plockat ur diskmaskinen, bunkringshandlat, städat badrum och dammsugit. Sen blir det tre timmar fredagsrusning på Bolaget. Hunden har också kämpat; först med Zorro och nu med ett märgben. Han ser trött ut.
När jag kommer hem sägs det att Halvan ska bjuda på middag.

Pa ringde; Ma ville ha skjuts hem från hårfrisörskan. Kunde hon inte ta taxi även hem så som hon gjorde dit? Nä, det var sån trafik pga studentfirande så då skulle hon få vänta.
Det står "chaufför" i pannan på mig va? Precis intill "piga".

Nu är fibern framme vid huset.
Surar lite över att grävarna knäckte en gren på päronträdet.

Suddiga bevis på att hundrasen barbet inte har hängande öron; det beror bara på farten.

Men skärp er!
Sluta dela en massa lidande man ändå inte kan göra nånting åt.
Jag har sedan länge insett att världen är fylld med ondska och lidande. Men jag måste inte se det i mitt flöde på Facebook och Instagram.
Är vi överens?

Kan ändå inte sova. Ska upp om två timmar.
Nåväl; igår var dagen efter det brann på två ställen i våran skog alldeles intill där vi bor. Som vi går i varenda dag; jag och Dante året om. Och det sas på nyheterna att dessa bränder förmodligen var anlagda. Igår gick vi upp i skogen för att titta på förödelsen. Då stötte vi på en man i tjugofemårsåldern. Han hade stannat sin moped av skotertyp, lagt sin hjälm på sitsen och stod och rökte medan han spejade ut över ett fält mot en dunge. Vi har gått i skogen säkert sexhundra gånger och aldrig sett nån göra så; stanna en moped vid sidan av stigen för att ställa sig att röka, dessutom på det där valhänta sättet med cigaretten mellan tummen och pek- och långfinger. Och det är alltså kruttorrt i markerna.
Jag hade tur att Dante tyckte det precis var lagom att göra nummer två så jag kunde stanna och kolla lite extra på killen (o ta bilden). Då kommer det en brandbil körande på skogsstigen och föraren ropar till killen att han absolut inte får kasta fimpen där och sedan frågar han killen om han vet ifall det går att köra ända fram till dammen där det brann dagen före. Killen svarar att han inte vet medan han fortsätter röka och erbjuder sig att springa bort till mig för att fråga om jag vet. Så han kommer fram med exalterad blick och jag svarar ropande till brandbilsföraren hur jag tror han ska kunna komma fram, alla stigar är rätt smala runt dammen. Föraren svarar att de fått larm om glödbrand och att de ska åka och titta till det, lägger i backen och drar.
Sedan knallar jag och Dante vidare och går runt dammen på en djurstig bland vass och snår. På andra sidan dammen ser vi plötsligt på avstånd mopedisten komma farande med hjälmen på o visiret nedfällt. I en riktning som är helt ologisk om man nyss stannat där vi stötte på honom och tagit en rökpaus för att sedan fortsätta färden. Vi ändrar riktning och följer efter, jag har definitivt taskiga vibbar nu; ska han stanna och "röka" nånstans igen? Men vi tappar bort honom och börjar gå hemåt tillbaka till vår sida om dammen. Då får jag syn på mopeden igen, den här gången utan hjälm på sitsen står den parkerad nära grillplatsen intill dammen. Killen syns inte till. Jag smyger in i buskarna och spanar, till slut får jag syn på honom, långt ute i det torrlagda vassområdet, att det är han är jag säker på för jag ser hjälmen, men jag ser inte vad han gör mer än att gå planlöst fram och tillbaka innan han försvinner.
Men var inte detta ett skumt beteende då? Eller var han bara en knäpp nyfiken typ som också ville se skadorna efter branden?
Alltså jag "luktade" pyroman lång väg om honom. Och inatt har jag sovit i gästrummet med fönstret mot skogen på glänt för att känns eventuell röklukt. Att inte brandmannen reagerade mera på en typ som står och röker under så konstiga omständigheter nära en anlagd brandplats?

Det gör inte saken bättre att han var rödhårig va?