Vi odlar alltså sorterna Korona och Ostara.
Fast imorgon är det dags att förbarma sig över de redan mogna gula hallonen.

Jo men tjena va bra det gick.
Ma var förstås hysterisk när jag kom imorse och mådde så dåligt, så dåligt och hade sovit så illa, så illa så! Och varför skulle den där kvinnan från hemtjänsten komma så tidigt (kl 13), så hon och Pa behövde stressa så. Hon bad mig ringa och avboka mötet. Jag vägrade; vill du inte så får du avboka själv. Så hon ringde och var så nöjd; varför skulle hon komma; vi behöver ju ingen hjälp, vi klarar oss ju bra utan hemtjänst, eller hur lilla pappsingen?
Jag orkade inget annat än att hålla käft och skura diskhon. Ma hade pratat med sin fotvårdare som hade en städhjälp som hon haft i flera år som hon tyckte var en bättre lösning så henne skulle hon ringa.

Allt jag vill är att de har tillsyn på dagligbasis och får hem lagad mat och hjälp att ta ut sopor. Men jag orkar inte mer, vad jag än gör så blir jag motarbetad: jag bytte Lätta till Bregott eftersom Pa bara är skinn och ben; nä det tyckte Ma var svårt att bre, jag tvättade deras lakan; nä vi har ju alltid lämnat in vår tvätt, va ska kemtvätten säga som alltid varit så snälla. Jag gjorde iordning en låda i skänken för Pa att lägga fakturorna i som hela tiden försvann; "nä där ska jag ha mina cigaretter". Jag bytte de vickiga och trasiga stolarna runt matsalsbordet; nä byt tillbaka; de gamla var bättre. Jag lagade kålpudding, den stod o möglade, jag lagade köttfärssås, den stod och surnade, till idag har jag lagat pannbiff med stekt lök och gräddsky som jag förstås får slänga nästa vecka. Förra veckan fick jag inte slänga en vattenmelonkvart som såg solkig ut i kylen; idag fick jag skrapa ut en rödgrön röra.
Om jag dammsuger under köksbordet, då måste hon absolut sätta sig genast på sin stol och kan inte vänta tills jag är klar. När jag stått en kvart i telefonkö till bensinkortbolaget för att säga upp det dyra kreditkortet; ja då går Pa på toaletten och när jag till slut måste sträcka in telefonen på hemlighuset för att han ska säga sitt personnummer: ja då blir han så stressad och förvirrad att han inte får en siffra rätt.
Ni fattar.

Man fattar varför vallmo lockat många målare.

Ni som har läst min blogg ett tag vet ju att jag lider av allvarlig kokboksallergi.
Snart kommer det mer att (f)nysa åt. Ännu en kändis har känt sig kallad. "...jag är ju faktiskt bra på att laga mat" säger Martina Haag i intervjun. Okej, om det är det enda avgörande så borde väl kokboksfloden svämma över ännu mer.

Och man behöver inte vara särskilt listig för att räkna ut vad jag tycker om kändisviner va?

Idag är det åttiotaggarstädning och möte med vårdutredare från kommunen. Fast åttiotaggarmamman ringde sent igårkväll och sa med Stewart'sochcolarösten att hon funderat på saken och nog inte ville ha hemtjänst...

Om man går på Bruce Springsteens konsert och inte berättar det på Facebook; har man verkligen varit där då?

Idag nådde fibern ända fram; in genom väggen.

Själv har jag mest jobbat på utsidan; klippt gräs, trimmat kanter och klippt häcken. Och gödslat. Och gallrat. Det tar emot att plocka bort en massa persikor, men man ska vara snäll mot det unga trädet och de tunna grenarna.
Finns det nåt recept på gröna persikor? Typ stekta gröna tomater?

Imorse var det på't igen: tre timmar kartong- och flaskhävning. Nu är ciderhyllorna proppfulla och vitvinshyllorna sådärfyllda. Och jag har saltränder på linnet.
Sen tog jag och Dante en skogsvända, har ju sett bildbevis på Facebook att kantarellerna börjat stocka upp hattarna här och var. Fast inte här då. Eller iallafall inte synligt för mitt svampöga. Vi gick igenom det brunna skogspartiet; intressant doft sa Dante. När man se eländet blir man tacksam att det inte hann sprida sig mer. Men vi kom alltså svamplösa hem.