Nåja, nästan. Det här är min variant. Hur den egentligen ska se ut får ni bildgoogla på.
Man ska nog utgå från större äpplen, än pyttesmå "pallade" Oranie från ett gammalt risigt träd på hundstranden. Vi gick förbi en tomt som var översållad med bamsestora Gravensteiner under det gamla äppleträdet. Var lite sugen på att ringa på och erbjuda mig plocka undan all fallfrukt om jag fick ta med ett gäng hem. Då hade nog tarten sett lite snyggare ut.

En del löv gör det snyggare än andra.

Tror både jag och Dante var rätt nöjda med att det bara låg en brutalt sönderbiten vattenflaska kvar i hundgården när vi kom dit, att ägaren till tänderna som åstadkommit dessa perforeringar förmodligen var hemmavid (och kanske ägnade sig åt att nagga husses hålkakor eller hålslå mattes pärmdokument?).
Iallafall så dök 4-årige Elvis upp, en rejäl bit boxer med givetvis dreggelfyllda mungipor. Och de hade riktigt kul; Dante och Elvis, for efter varandra medan hussen och jag pratade hundfoder och hundsjukdomar. Elvis hade varit hos veterinären redan 36(!) gånger när han blev 44 månader. I somras hade han lyckats bli ormbiten dessutom, utan att matte o husse upptäckte det förrän dagen därpå. En riktig överlevare alltså och definitivt en älskad familjemedlem.
Dante blev en snarkande soffkringla av ren utmattning bums vi kom hem igen.
Själv har jag säng- och soffpotatisat mig efter flaskgympa och hundrastning i förhoppning om att hälsporreeländet ska ge med sig. Har ju försökt all trick nätet föreslagit nu, utom tejpning.

När jag var ung så jobbade jag en sommar i hemtjänsten ute på den stora halvön utanför Glosoppestan som är fylld av stora åkrar och hagar. Åkte gammal rostig Audi 60 mellan gårdarna och höll ordning på gamla bönder. Malde deras ko till färs på handdriven köttkvarn, plockade ner innanfönstren och ställde dem i ladan, slog ut slaskhinken i dikeskanten, drack kokkaffe ur krackelerad kopp och skurade trasmattor på bryggan.
Antagligen väldigt långt från vad hemtjänsten får lov att göra nuförtiden.
En klient avvek från de övriga. Han var konstnär. Drabbad av reumatism, böjd och krokig med fingrar som fågelklor. Bitter och butter och alltid ensam. Skulle ha sin filmjölk med rätt mängd blåbär och banan skivad i rätt tjocklek. Muttrade mest och hälsade knappt.
På den tiden var det rejäla och händiga äldre kvinnor och så jag den lilla starka och glada snärtan i hemsydd klänning. De visste hur jobbet skulle skötas och bekymrade sig över hur jag skulle klara av det. Fick inte vara med på deras personalmöten, de var för den ordinarie personalen. Men en gång råkade jag komma förbi för att hämta en nyckel och hörde hur de satt och oroade sig över konstnärens plötsliga ointresse för sin personliga hygien som han alltid varit så noga med. Han ville inte bli tvättad på morgonturen längre.
Nä, visste väl jag det; för han ville bli tvättad varje gång jag stack in näsan hos honom, vare sig jag kom med matkassarna eller egentligen skulle dammsuga. Då skulle den röda plastbaljan med noggrant tempererat vatten och den våffelvävda handduken fram tillsammans med den stora mjuka tvättsvampen med upplöddrad Barnängens på. Så satt han tyst och framåtlutad på sin stol medan jag försiktigt gnuggade hans krumma rygg och tunna axlar. Han blundade och njöt, vem rörde väl honom annars?
Jag sa inget till tanterna, tänkte de kanske skulle tro att det var nåt olämpligt med det hela. Men jag fortsatte putsa gubben varje arbetsdag den sommaren.

Vågarnas tro på nötter redan nästa år som utlovat?

Att bända upp fyra var dock alldeles lagom.

En oktobermåndag.
Vaknar i gästrummet av alarmet på mobilen. Har tagit min tillflykt dit för att undkomma Halvans snarkningar. Snubblar på en svart hund i mörkret på jakt efter mina arbetspaltor.
Dricker kaffe och gör nummer två. Tumme upp på det; att slippa arbetsplatstoaletten, eller kanske mera; arbetsplatstoaletten slipper mig. Processade havskräftor är inte nådiga.
Sen ett flaskgympapass, börjar på mousserande och slutar på röda boxar. Passerar matbutiken på vägen hem trots att jag glömt inköpslistan kvar på anslagstavlan hemma. Glömde schalottenlöken. Men kom ihåg rödvinsvinägern.
Hunden blir glad, jag tar dagens andra kopp och läser nyheter. Plockar disk och tvätt. Hunden sover i garderoben.
Tar med jycken på tur och blir äntligen av med Mas mangelkrävande tvätt som legat i bilen över helgen. Damen på kemtvätten suckar igenkännande och uppgivet när hon ser säcken. Vissa av Mas dukar är mera hål än tyg numera, men genom mangeln ska de. Vi åker och badar och blir ordentligt genomblåsta längst ut på piren. Det är så lågt vattenstånd att staketet ut i vattnet vid hundbadet inte gör nån som helst nytta. Hemma igen hälsar vi på grannen och bestämmer veckans hundpassningspass. Kokar och mixar tomatsoppa på egna tomater, den blev nästan löjligt god trots improviserat recept, det är väl för att tomatsmaken gifter sig så bra med grädde. Tomater, grädde, lök, hönsbuljong och svartpeppar var allt som behövdes.
Sen börjar dagens tråkprojekt; få igång de nya enorma soptunnnorna med alla sina intrikata fack och sorteringsinstruktioner. Stackars de som är lite fler i familjen eller de äldre som ska reda ut detta (jo, jag får förstås göra detta en gång till). Hunden gnager bautaben från grannen.
Avslutningsvis växelbruk mellan trädgård och tvättstuga. Hunden sover i soffan. Se så stort valnötsträdet blivit på ett år: från fjuttig pinne till litet med ändock träd. Hunden sover och småskäller växelvis i soffan (grannarna har okända gäster).
Ikväll blir det alltså måndagshummer och måndagsostron. Därmed även måndagschampagne, ty humrar kräfva dessa drycker...Det är nästan så att vi handlar hem och äter mer hummer numera sedan vi flyttade från Göteborg. Trösthummer.

[Bild]

[Bild]