Tag ett glas och lägg i isbitar och en citronskiva. Pressa 2 apelsiner. Slå 15cl Campari över isen och tillsätt sedan apelsinsaften. Rör om med ett sugrör. Serveras med fördel på takterrass när kvällsbrisen prasslar i palmbladen och havet glittrar.

[Bild]

Nu är vi här. Havet är blått. Poolen är ännu blåare. Halvans chef har bokat sviter längst ut mot havet med takterrasser och egna pooler, så lyxigt det kan bli på en sån här anläggning.

Och det stämde att Halvan bokat champagne till flygresan; poff så smällde stewarden korken.

Igår vid skymningen bjöd himlen på kornblixtar över det blanka havet. Och glödande solnedgång. Medan vi skvalpade i poolen.

Sedan var det gemensam trerättersmiddag, alltid samma kaos varje år när servitörerna kommer in med tallrikarna och folk inte kommer ihåg vad de beställt eller inte hör vad de ropar ut. Det har blivit en skojig tradition, det är också en tradition att alla småbarnsföräldrar försvinner ganska omgående så det uppstår en massa luckor runt bordet och övergivna drinkar och tallrikar.

Jag tror jag hittat mitt rimliga förhållningssätt till att jag är här och njuter vid samma hav som flyende syrier ser som ett livsfarligt hinder på vägen till ett tryggare Europa. Kände mig plötsligt futtig igår när jag packade ner pressokannan för att kunna njuta av eget kaffe på resan och samtidigt tänkte på alla människor som inte kan ta med sig nånting alls på sin flykt undan kriget.
Men så här orättvist är ju livet, ingen syrier blir säkrare och tryggare om jag låter bli att resa hit. Och jag har ingen båt. Jag kan bara känna tacksamhet över min livslott och försöka dela med mig; det går fortfarande att smsa HAV100.

Och det borde jag, även om jag inte testat ännu. Är en sån som packar väskan sent och lite på måfå. Men jag har gått ner 7 kilo. Tjo! Återstår dock mer än dubbelt så mycket innan jag når så kallad "normalvikt". Men nu ska vi på semester som innebär god mat och god dryck. Det ryktas om att Halvan beställt champagne till flygresan.

Saknar honom redan. Har lämnat en nybadad, fluffig och sprallig pälsbebis till hans semesterföräldrar. Vet att han kommer ha det ljuvligt på landet. Hur de nu reder ut att de numera också har en kattunge. Inga problem för mej sa Dante; voff!

Och inget sånt där härligt utan schampoo och med gräsand som GN fick imorse.

Idag har vi inte direkt kunnat gå ifred och godan ro i skogen. Friluftsdag heter fenomenet och det står tydligen "orientering" på schemat. Ett gäng vilsna killar i högstadieåldern har i omgångar stoppat mig, viftandes med en karta och bett om hjälp att peka ut var de är.

Jag är inte mycket till hjälp med sånt utan glasögon. Men det verkade som om jag kunde bra mycket mer än de avseende vad som är vad på en karta. Jaså; det där är en kraftledning? Och det gula ett öppet fält? Aha... Dessutom verkade skolan inte ha råd med kompasser, fast å andra sidan så har ju alla det i sin smartphone nuförtiden.

Om syftet med friluftsdagen är att få eleverna att känna sig okunniga, vilsna och frustrerade så har den här läraren lyckats bra. Fjuttiga kartutskrifter och dålig förförståelse. Och skitlångt till första kontrollen. Tur vädret bjuder på hög klar himmel och strålande sol. Och att skogen är bemannad med hyggliga hundtanter som kan dela med sig av sina bästa tips och tricks; ha koll på var ni har kraftledningen, för den går genom hela skogen, och till första kontrollen ska ni ha solen i ryggen när ni är på rätt väg.

Jag gick alltid vilse som barn, blev vän med järnvägsspår, telefonledningar, myrstackar (på stammens sydsida) och lyckades till slut efter långa omvägar hitta fram. Blev jag rädd där jag gick, så sjöng jag, det är väl därför jag fortfarande kommer ihåg texten till en massa Taubevisor och sjuttiotalets progglåtar.

Jag har alltid trott att jag har nån sorts nittiogradig felvinkel inprogrammerad i hjärnan, särskilt i städer, där tar jag numera rygg på Halvan som givetvis är en hejare på att hitta.

När jag gick i gymnasiet så hade vi också orienteringsdag i samma skog som jag rastade Dante i idag. Jag och min vän tog det lugnt, vi gick emellan kontrollerna och tog en fikapaus på en solig bergknalle, men vi tog dem allihop.
Dagen efter satt resultatlistan uppe på anslagstavlan, vår klasskamrat som var en inbiten tävlingsorienterare hade givetvis vunnit herrklassen och förstås kollat av listan redan på morgonen; han kom fram till oss på första rasten och var mäkta imponerad av att vi vunnit damklassen och med bara två minuter mer än hans tid.
Vi blev själva väldigt förvånade och förstås glada. På eftermiddagen kom gympaläraren och gratulerade och tyckte vi var imponerande duktiga och vi tackade förstås för berömmet.

Vad ingen tydligen insåg var att funktionären räknat fel på starttid och sluttid; han hade tappat bort en hel timma på vårt "snabba" resultat. Men det hade vi förstås inte hjärta att upplysa om:-)