Kolla in mangoträdet som fick stå kvar när de byggde hotellrestaurangen.
Och kolla in takteglet, sånt skulle jag kunna tänka mig att ersätta vårt eternitskiffer med hemma.

Ni vet såna där kar med salt och peppar som uppträder överallt i världen i par på restaurangborden?

Finns i hur många fantasifulla utföranden som helst.

Men vi är väl överens om att den behållaren som har flera hål innehåller salt och den med endast ett eller märkbart färre hål innehåller peppar?

Nu kan jag berätta att i Dubai var det tvärtom, i Saigon var det tvärtom och även här i Phnom Penh. Ett hål är salt och fler är peppar.

Här är våra på frukosten.

PS. Det var färskpressad passionsfruktsjuice i glaset. Försvann innan jag hann fota:-)

Hade läst mig till att mangosallad med torkad fisk var en kambodjansk specialité man inte skulle missa, så den beställde jag igår. Nä, tyvärr, torrfisk är fortfarande inte på min smakpalett.
Katten under bordet var konstigt nog inte heller intresserad av firren, tyckte visst min stortå såg mera smarrig ut.

[Bild]

När vi kommit in i Phnom Pehn så pågick ett större vägarbete, det sträckte sig säkert tre kilometer. Längs den här sträckan så såg entréerna till caféerna och butikerna ut så här. Man fick klättra upp till dem, antingen via en stege eller en hängbro av trä.

Vi körde om en banantransport strax före Phnom Penh, fattar ni vilket lass på en ynka liten skoter!
Sen blev det åtta timmars bussresa till slut. Helt ok transport, men lite påfrestande att ha en medpassagerare två säten bakom som hade drabbats av matförgiftning och spydde hela vägen. Fast å andra sidan är jag väldigt tacksam för att det inte var jag.

Utsikten från bussfönstret förändrades när vi passerat gränsen. Vietnam bjöd på en ganska välmående och frodig landsbygd med vattenbufflar och fruktbutiker längs vägen. I Kambodja ligger det löst spridda sopor överallt där hönsen pickar. Varje skruttig liten kåk har ett litet buddistiskt husaltare och här och där brinner ett sopberg och man säljer bensin i colaflaskor.

Sista biten från busstationen till hotellet åkte vi tuk-tuk.

Hundar är sig lika världen över.
Vem har nåt att äta?
Och vem verkar kunna bevekas?
Bussen har stannat för kisspaus strax före den alldeles nybyggda bron över Mekongfloden. Jag sitter kvar på bussen och passar prylarna nedan Halvan rastar kobran.
Det var sagt att bussen skulle ta 5-6 timmar, men nu tror vi på typ 7,5 ungefär.

Blev ingen bra morgon. Farligt klantig. Gnuggade vänsterögat med samma finger jag tagit chili till frukostsoppan. Det gjorde helvetiskt ont. Och tårarna lindrade inte, utan spred ut det elaka i hela ögat. Sen kom bussen en kvart för tidigt, så jag hann inte med att göra en viss aktivitet som är rätt trevlig att ha överstökad inför en sex-sju timmar lång bussresa.

Nåja, nu är vi på väg, de visar amerikansk krigsfilm på skärmen längst fram, men jag tycker det som utspelar sig utanför fönstret är mer spännande.