Lite rökigare än kristendomen och mera offergåvor.

Vi tittade in i kyrkan i Saigons China Town; Cho Lon efter vi knuffats runt i de trånga gångarna på marknaden.
Lite skojiga detaljer här och där, som vad som låg i bänkarnas psalmbokshyllor.
Och den helige ande på orgelläktaren: en rejäl duva i papier maché.

Lite lunch på det. Nu tror jag att jag fått nog av nudlar på ett tag.

Man anar Carlos Zapatas byggnad Bitexco Tower genom hotellets brandtrappa till vänster.
Vi ska dit strax. Eller strax. Som vanligt så försvinner både morgon och förmiddag inne på hotellrummet när man reser med Halvan. Han är en äkta slow starter, ska spela Candy Crush och läsa mail. Men det tråkiga är att då kommer man ut mitt i värsta middagshettan och ofta i lunchstängtperioden som är kl 11-14 här i Vietnam. Om jag fick bestämma så stack vi ut tidigt, kom hem och chillade några timmar vid poolen under den värsta hettan och sen ut igen framåt sena eftermiddagen. Men som sagt; om jag fick bestämma.

Slutet gott, allting gott.

Men tidigt imorse när Halvan fick kasta sig upp på sitsen bakom en skoterförare och dra iväg från busskontoret utanför ryska marknaden i Phnom Penh. I full carreta utan hjälm och försvinna i morgontrafiken för att fixa fotoutskrifter till de visum bussguiden ändå bestämt hävdade att vi behövde köpa vid gränsen. Då fick jag en vision om att nu börjar den verkliga misären; med mig ensam på bänken med Ulrik, bussen hade farit och skoterkillen kom tillbaka och ropade accident, accident!

Riktigt så blev det inte, Halvan kom tillbaka till slut med utskrifterna och bussen kunde ge sig iväg tio minuter efter avgångstid. Under tiden hade hela torgets samling av bistra saffranssvepta buddhistmunkar hunnit passera med sina tiggarskålar framför mig. De står bara tyst och blänger ilsket, sen går de vidare och jag hade inte en spänn på mig.
Ulrik släppte greppet nånstans vid gränsen. Och vietnameserna släppte in oss till slut, allra sist av passagerarna; på nyköpta visum, pappret Halvan betalat 100 dollar för i förväg tyckte de nog vi kunde slå in fisk i.

Så tänk på det: svenskar reser till Vietnam visumfritt 15 dagar, men man kan alltså inte resa in och ut mer än en gång, då behövs ett multipelt turistvisum. Informationen på Vietnams ambassad i Stockholms hemsida lämnar en del övrigt att önska.

Nu håller jag på att återhämta mig vid takpoolen på hotellet medan det skymmer. 24 våningar upp med utsikt över floden Gon (Saigon -norr om floden). Halvan läser menyer och det är lättare att höra på nu när inte Ulrik tjuvlyssnar samtidigt.

Klockan är tjugo i två på natten här och jag har nyss pratat med Ulrik. Igen. Jag har pratat med honom sedan femtiden igår eftermiddag.
Om mindre än sex timmar blir vi hämtade för att påbörja vår troligen åtta timmar långa busstur tillbaka till Saigon.
Har en känsla av att det kommer bli en minnesvärd resa. På ett eller annat vis. Dessutom med en lite oklar visering avseende återresa in till Vietnam.

Fast jag har gjort det förut, men då var jag spänstiga arton år och åkte tåg i ett och ett halvt dygn från Istanbul med en mage i uppror.

Bild på den misstänkta vattenbuffelcurryn.

Antar att en bild på poolen är trevligare än en på toaletten. Men det är där jag befinner mig nu. Bra att papperskorgen är en plasthink när Ulrik kommer och vill snacka med mej.

Och imorgon är det tänkt att vi ska åka en så där åtta timmar buss igen. Vi får se.

Halvan låg vid poolen och läste högt ur olika avancerade menyer inför kvällen för mig, när jag insåg vad som var på gång. Men kände redan matförgiftningens första inledande symptom direkt efter lunchen. Antingen är det curryn på vattenbuffeln eller så är det Kambodjas nationalrätt; gryta på sötvattensfisken Amok. Hörs redan på namnet va? Vem som är mest misstänkt.

Tror det förtjänar att påpekas:
Bambucyklarna fanns till låns på hotellet, vi såg inte en endaste bambucykel på rull på stadens gator.

På centralmarknaden i Phnom Penh är det den här killen och hans kapsåg som bestämmer över isen.
Inga handskar.