Vi såg Rainer Werner Fassbinders "Petra von Kants bittra tårar" på Dramatens lilla scen igår. Ingela Olsson som modeskaparen Petra och Louise Peterhoff som det unga föremålet för hennes kärlekslåga. Regi av Sunil Munshi och; mycket avgörande för den starka gestaltningen: Camilla Thulin har ritat de eleganta kläderna. Långt från Fassbinders film som var sjuttiotalskt kulört. Jag gillar verkligen när teater kostar på bra kostymer. Kanske självklart för Dramaten i just den här pjäsen, men sällan prioriterat på vår egen länsteater.
Det sägs att pjäsen handlar om Fassbinders eget trassliga kärleksliv. Jag blir väl inte så starkt berörd av relationen med undergången inbyggd från början, men desto mer av Ingelas Petra som fixar att växla från snorgråten desperation till ironisk balansgång på övergivenhetens vassa kant. Dessutom är pjäsen föredömligt kort; enochenhalvtimmas enaktare, effektiv som Petra själv.

Nu är det söndag morgon och det är snart dax för Halvans limousinservice till flygplatsen (Långtbortistan väntar) och för mig att påbörja resan hem med rymdskeppet. Glad att det är söndagstrafik. Jag ska hämta jycken och sedan servera åttiotaggarna och snälla dottern en trerätters födelsedagsmiddag med anledning av att åttiotaggarpappan nu blir närmare nittiotaggare. Ja, Dante; han kommer väl mest käka ben på mattan.