Idag skulle jag vara snäll och följa med åttiotaggarmamman till sjukhuset i universitetsstaden efter flaskgympan: ännu en ögonoperation väntade, denna gång för att förhindra näthinneavlossning.
Så blev den inställd; operationen, eller i alla fall uppskjuten till imorgon. Då kan inte jag följa med sa jag. Den åttiofemåriga mamman skrek och tjöt och bönade och bad. Jag gav mig och ringde o kollade med chefen och visst; jag kunde börja 7 imorgon och ta ännu ett tretimmars gympapass och sen gå på mitt ordinarie pass lite senare (som slutar 21:30). Nu borde ju mamman bli glad när jag ändå kunde följa med. Men nej, det skulle inte kännas bra eftersom jag skulle behöva skynda tillbaka till jobbet, hon skulle känna sig stressad. Och förresten skulle snälla dottern komma hem imorgon.
?
Öh, va?, kunde inte hon följa med till sjukhuset då istället, så behövde jag inte krångla så?
Nej, hon kommer inte förrän på kvällen.Men kunde hon inte komma lite tidigare då? Nej, för hon har besök av en väninna...
Man får fan träning på att hålla käft och bita ihop hos åttiotaggarna. Körde ett städpass där istället idag och tvättade och handlade, det är viktigt att det finns fruktyoghurt, vitt vin och ostbågar hemma när snälla dottern anländer. Hon har aldrig nånsin uttryckt nån som helst tacksamhet över alla bekymmer jag avlastar henne med avseende våra åttiotaggare. Bara kommit på mer saker jag borde göra: som att jag borde fixa köksfläkten eller belysningen i övre hallen eller bättre vin eller dörrlåset till verandan eller göra nåt åt fjärrvärmekostnaden...

Vi åkte o badade på hemvägen Dante å jag. Sköljde bort damm, svett och ilska.

Klockan är inte ens ett och vi vilar ut i hängmattan. Först tre timmar flaskgympa; fyllde på fyra pallar mousserande, full rulle med de tunga flaskorna och svetten rinnande. Sen hem å hämta Dante och dra till återvinningen med en massa säckar trädgårdsavfall, det är så mycket ogräs i så det är inget att köra i kompostkvarnen. Tog vägen om hundbadet hem, synd att det aldrig är nån annan hund där att busa med.

Jag läser Ackebos "Världens vackraste man" och Dante snarkar. Boken trampar lite vatten just nu, hade nog lite för höga förväntningar jämfört med författarens tidigare seriemagasin.

Nyklippt kille blänger.

Att arbeta långpass sex dagar i veckan och dessutom hinna med åttiotaggarna sätter sina spår; Dante har fått nya kompisar som flyttat in: dammråttorna. Och i trädgården hänger tomatplantorna med huvet och dammen är grumligare än någonsin.
Idag är det söndag, vilodagen och jag skulle vilja ligga i hängmattan och läsa Lena Ackebos "Världens vackraste man" och klia Dante. Annat pockar dock på; häck- och hundklippning och vattning och dammsugning; råttorna går väl an att kicka undan med foten, men gruset.
Dante är hjälpsam, dammtorkar golvet i klädkammaren med hela kroppen han.

Det händer grejer med tomaterna. De här trodde jag var en gul oval sort "Bumblebee", men kan den verkligen bli gul från detta rödstrimmiga läge?

Och persikorna då; än har de inte ramlat av och är nu större än plommon. Har hört att persikoträdets alla frukter mognar på samma gång.

Själv sitter jag och mognar efter en lång arbetsdag med resterna av en mojito; Halvan kom på den briljanta idéen att ta vara på isen och myntan i drinkglasen genom att fylla på med lite Malibu. Kan ni fatta att vi idag därmed knäckte en oöppnad flaska från 1989! Och det funkade riktigt bra som Halvan gissade; med söt kokos till lime och mynta.

Till sist en rapport från garaget; Halvan har mognat till Folkaförare, en elhybrid, nu kan han köra 44 km på en laddning, det räcker gott till jobbet i grannbyn. I den nya kärran är det meningen att Dante ska ha egen kuppe i bagageutrymmet.

Förhandlade mig till extralång lunch på grund av extratimmarna imorse så Dante å jag kunde ta en rejäl promenad och dessutom en stunds lek med Zorro som vi inte träffat på länge.

Somliga nätter.
Vaknar till vid halvtretiden; något kliar på magen. Inser att en fästing bitit sig fast. Upp å leta fram Dantes necessär och fästingkofoten. Misslyckas få loss hela monstret och får ta en pincett och försöka röja bort det sista. Sen kliar det ju överallt. Upptäcker en polare på ryggen. Inser att kofoten inte går att hantera själv där. Får väcka en sömndrucken Halvan som muttrande famlar sig upp och får bort det lilla kräket. Sen kliar det överallt på honom så han måste inspekteras.

Dessutom ska jag upp å hoppa kvart i sex; ska jobba 12-timmarspass imorgon (idag): hoppa in för kollega som halkat i duschen och slagit sig fördärvad utöver egna passet. Och så verkar blåskatarren kommit tillbaka.

När ska han tröttna på harar?
Varje gång vi råkar stöta upp en hare så får Dante tokrycket och ska efter. Hade jag inte kopplet i ett fast grepp hade han varit till skogs nu. Långt borta.
Det lyckades ju att få honom att tröttna på änder, men de var lite lättare att sitta o glo på tills de blev tråkiga; harar låter sig inte betraktas på det viset.