Klockan är tjugo i två på natten här och jag har nyss pratat med Ulrik. Igen. Jag har pratat med honom sedan femtiden igår eftermiddag.
Om mindre än sex timmar blir vi hämtade för att påbörja vår troligen åtta timmar långa busstur tillbaka till Saigon.
Har en känsla av att det kommer bli en minnesvärd resa. På ett eller annat vis. Dessutom med en lite oklar visering avseende återresa in till Vietnam.

Fast jag har gjort det förut, men då var jag spänstiga arton år och åkte tåg i ett och ett halvt dygn från Istanbul med en mage i uppror.

Bild på den misstänkta vattenbuffelcurryn.

Antar att en bild på poolen är trevligare än en på toaletten. Men det är där jag befinner mig nu. Bra att papperskorgen är en plasthink när Ulrik kommer och vill snacka med mej.

Och imorgon är det tänkt att vi ska åka en så där åtta timmar buss igen. Vi får se.

Halvan låg vid poolen och läste högt ur olika avancerade menyer inför kvällen för mig, när jag insåg vad som var på gång. Men kände redan matförgiftningens första inledande symptom direkt efter lunchen. Antingen är det curryn på vattenbuffeln eller så är det Kambodjas nationalrätt; gryta på sötvattensfisken Amok. Hörs redan på namnet va? Vem som är mest misstänkt.

Tror det förtjänar att påpekas:
Bambucyklarna fanns till låns på hotellet, vi såg inte en endaste bambucykel på rull på stadens gator.

På centralmarknaden i Phnom Penh är det den här killen och hans kapsåg som bestämmer över isen.
Inga handskar.

Kolla in mangoträdet som fick stå kvar när de byggde hotellrestaurangen.
Och kolla in takteglet, sånt skulle jag kunna tänka mig att ersätta vårt eternitskiffer med hemma.

Ni vet såna där kar med salt och peppar som uppträder överallt i världen i par på restaurangborden?

Finns i hur många fantasifulla utföranden som helst.

Men vi är väl överens om att den behållaren som har flera hål innehåller salt och den med endast ett eller märkbart färre hål innehåller peppar?

Nu kan jag berätta att i Dubai var det tvärtom, i Saigon var det tvärtom och även här i Phnom Penh. Ett hål är salt och fler är peppar.

Här är våra på frukosten.

PS. Det var färskpressad passionsfruktsjuice i glaset. Försvann innan jag hann fota:-)

Hade läst mig till att mangosallad med torkad fisk var en kambodjansk specialité man inte skulle missa, så den beställde jag igår. Nä, tyvärr, torrfisk är fortfarande inte på min smakpalett.
Katten under bordet var konstigt nog inte heller intresserad av firren, tyckte visst min stortå såg mera smarrig ut.

[Bild]