Dante har listat ut att vi ska resa, han ligger på mina fötter under bordet, han kollar vad jag gör i tvättstugan, i badrummet, i garaget. Jag har inte tagit fram nån väska ännu, men han vet. Vi gick och hälsade på hästarna för att distrahera en stund.

Onda människor eldar upp en jordansk pilot levande instängd i en bur. Onda människor slår ihjäl en åttaårig flicka med en brödkavel. Jag skulle kunna skriva långa upprörda haranger om hur fel det är, hur onda de är, hur berörd och upprörd jag blir.

Och det skulle inte hjälpa ett dugg. Inte lindra någons smärta, inte förebygga någon ondska och inte heller göra mig mindre ledsen.

Istället tror jag på den lilla versen någon skrev i min poesibok på sjuttiotalet: "bliv ett litet solsken på vår mörka jord, hälsa den du möter med ett vänligt ord". Jag försöker sprida vänlighet och godhet i det lilla, kanske smittar det. Så blir det kanske till slut en epidemi, en pandemi.

Vad är det amerikanerna säger: "Pay it forward"? Dante håller med.