Kan vi vara överens om en sak?:
Gräva gropar och hål i hundrastgården är inte enbart ordstävsuppfyllande; även andra kan falla däri.

Se till att din jycke har nåt bättre för sig när ni är där, så riskerar varken hunden, du eller nån annan på två eller fyra ben att stå på nosen.

Dante har redan ett taskigt ben, trots det älskar han att springa och han tittar definitivt inte efter var han sätter tassarna, han kollar på kompisen.

Dessutom blir groparna då här års lockande vattenhål med synnerligen tveksam vattenkvalité.

Så utomordentligt smidigt; jag hade siktat in mig på att behöva köa i telefonen och sedan i väntrummet. Nu blir det bara på apoteket.

Den där urinvägsinfektionen vill inte ge med sig och det finns gränser för hur mycket tranbärsjuice man kan häva i sig. Och det är inget skojigt bagage att ha med till Tokyo, varken juice eller trängningar.
Så jag ringde vårdcentralen och fick knappa in person- och telefonnummer, sen var det bara att vänta på att bli uppringd. En halvtimma senare fick jag redogöra för en sjuksköterska vilka symptom jag drabbats av och därefter skulle en läkare förskriva medicin jag kunde hämta efter kl 15. Klart.
Bäst jag gör mig av med den där morgonskvätten jag sparade i en glasburk (i en plastpåse) i kylskåpet genast, innan jag tror det är nåt till middagen.

Tänk att ett ben kan bli så gott efter att ha utsetts för lite konkurrens.
Till och med det gamla hjorthornet fick god smak av att få besök av en kaxig liten dam som snokade i leksakslådan och inventerade benkistan och hoppade upp i mattes knä och tog den bästa utsiktsplatsen i soffan.
Cool bilbur hade hon också, även om den var lite retroporrigt inredd.

Årets första förskrämda små vitsippor.

Men brukar man inte skriva tvärtom?

Halvan sa: ungefär som när man skriver tomt till salu när huset på är kasst; buren är kanske bra.

Husse åkte och handlade medan vi lerade ner oss i hundrastgården.
Colmans klåfingriga marknadsavdelning har dummat sig med kalvhuvet. Man får väl va gla för den gula burken. Jag är konservativ när det gäller livsmedelsdesign. Inte mycket grejer kvar på specerihyllan som fortfarande ser ut som de gjorde när jag köpte dem första gången, skulle väl vara Törsleff gelatinblad då; ljusblå kuvert med sirlig fjäril på. Bra grejer behöver väl inte piffa upp förpackningen om och om igen för att väcka intresse? Vika knäckebröd ser likadant ut trots att firman egentligen inte finns längre. Även Atamonflaskan håller stilen. Sen kan jag inte komma på nåt mer, kan ni?