Den här helgen har inneburit två middagar i andras regi, i fredags var vi hembjudna till Halvans mamma på födelsedagsmiddag: oxfilé med potatisgratäng och sallad, åsså en redig bit frukttårta på det. Halvan gjorde ett flertal djupdykningar i godisskålen medan jag slet med tårtbiten. Sedan handlade han godis och chips enligt "korkenärurprincipen" på vägen hem, fast han ska ha credd för att det barablev en liten chipspåse och en liten jappliknande bit. Det blev därför dessa onyttigheter till en flaska champagne och en konjaksslurk framför teven. Inte bra.

På lördagen blev det bortamiddag igen på kräftor, kantarellröra på knäcke, älgkalvsytterfilé med klyftpotatis och bearnaise, till efterrätt ett äpple med pecannötsfyllning. Jag drack en alkoholfri öl och ett glas zinfandel eftersom jag körde, Halvan fick i sig rätt mycket mer.

Igår söndag blev det varsin ostgratinerad skinkskiva till brunch, lite mascarpone med kanel till kaffet och middag på varsin alldeles för länge infryst oxfilébit (frysen är verkligen inget bra ställe för kött o fisk). Men med en massa färskstekta kantareller till. Halvan fick premiäräpplet från vår trädgård bakat med kanel till efterrätt och jag åt en bit fisluktande ost från Bretagne, typ Reblouchon (här är jag helt ute å cyklar i stavningsdiket.

Så nu har jag struntat i att väga mig, tänkte kliva på den sanningssägande apparaten igen på onsdag, då borde kroppen gjort sig av med lite av helgens onödiga dumheter.

Det är inte alla dagar man kan bada i vattenskålen samtidigt som man dricker och de retsamma gässen står för underhållningen.

Hemma väntar en diskmaskin med felmeddelande "E15" och en massa kakel att knacka ner.

Ni fattar hur bra den är va?! Snubblade på den på Instagram, men det måste ju vara en Stenmarkare. Den sammanfattar ju allt! Jag kan inte sluta titta på den.

Igår var vi bortbjudna med hund på middag. Det började med att Halvan tog en kurva lite för hastigt så att presentkorgen i bakluckan välte. Den var full med körsbärstomater, hallon o vinflaskor och tomater rullar på rätt bra.

Sen kom ett sms från värdinnan där hon bad oss ta med krondill och rågbrödskorgar (har ni testat dem?; perfekta att fylla med olika röror, smakar som Finn Crisp). Fast då var vi redan mer än halvvägs och typ åtta minuter från inbjudningstiden. Så jag svarade att tyvärr så var vi redan på väg, varvid ett snabbt panikartat svar kom; "herregud, sa vi redan kl fem!!!!!" Sen följde ett antal glasvältningar, en hund som fick ett galet "det kliar på pungen"-ryck, en utdragen diskussion om huruvida man ska försöka svetsa en läckande radiator eller köpa ny, kräftor från dammen intill, älg från skogen intill, äpplen pallade i grannens trädgård, polsk vodka och armenisk konjak och en mycket utdragen bildvisning från Australien som mest bestod av närbilder på plåttak. Kort sagt; det var riktigt trevligt!

Ibland har man tur. Idag träffade vi Mina, ett fjorton månaders krutpaket som älskade att jaga skiten ur Dante. Golden retriever av den lite nättare jaktvarianten. Hon fick fart på våran gigolo och var inte alls intresserad av hans förförelsetricks med öronputsning. Jädrar vad de sprang. Antagligen ligger Mina lika trött och utslagen hemma hos sig nu som Dante gör här hemma.

Nyss han ute i trädgården och försökte sätta på lille Leo, en gullig liten kastrerad blandis; han krälade och drog sig fram över gräsmattan, han såg ut som en pudelkrullig groda med benen utsträckta åt varsitt väderstreck. Hade allt sjå att hålla emot. Fattar inte riktigt hur hans drifter funkar för han brydde sig inte ett dugg om tiken som var med.

Igår var det som om den syriska flyktingkatastrofen började. Som iallafall pågått i två år. För det fanns ett starkt foto att ha mage att publicera och det hade utgivarna: på en treåring som drunknat i vår omtyckta semesterpool Medelhavet. Tidningar, TV, tweets, Instagram och FB-vänner: överallt ett engagemang och tips om hur man kan swisha en peng eller två till organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, UNICEF.

Slutar barn att drunkna om jag skickar hundra spänn?, eller om jag skickar femtusen? Förmodligen inte. Men kanske nån i ett flyktingläger får ett bättre tält eller rena underkläder om jag ger en peng ändå.

Mitt samvete är av den typen att tanken på att vi snart ska åka och plaska runt i detta hav, morgonströva längs stranden, beställa en caffe frappe vid lunch och sitta i skuggan i hamnen och titta på de snabba fiskarna under bryggan, dricka champagne medan solen går ner och vågorna stillar sig; det tar emot, det känns inget vidare.
Och jag behöver ingen bild på ett drunknat barn, jag har inte glömt Lampedusa hösten 2013.
Det finns ändå inget pris på mitt samvete, det finns inget belopp som räcker för att döva den känslan av livets makabra orättvisa. Men jag ger en peng ändå.

Situationen för syrierna på flykt blir inte bättre om jag stannar hemma eller åker till nåt annat hav. Det är inte som att sluta äta danskt fläskkött för att danska grisar ska få det bättre eller köpa ekologiska bananer för att bananplockarna inte ska behöva bli sjuka av gifterna. Eller som när vi bojkottade sydafrikanska varor. Men jag kan ge en peng ändå och hoppas lindra någons lidande.

Jag tror IS har inlett det som i framtidens historieböcker kommer att kallas det tredje världskriget, jag tror inte FN kan avvakta att ingripa ytterligare och jag tror att EU måste hjälpas åt över nationsgränserna nu genast. Det är politik på högsta nivå och inte allmosor som behövs, men jag ger en peng ändå.

Du också kanske?
.