Han snarkar lite som Dante sa Halvan.

Glöm barnkalasens fiskdammar. För här fiskar man bläckfisk, på riktigt, för 500 yen och sedan får man den serverad som sashimi.

Men som sagt, se upp; den lilla rackaren kan spy som sitt sista försvar.

Igårkväll hängde vi i Kabukich?, Shibuya, det som brukar kallas för Tokyos redlight district. Men jag vet inte om det inte är ungefär samma som i Ikebukoro där vi brukar bo. Där gick vi dagligen förbi ett ställe där män köpte tjänsten att bli killad i örat med en liten dunvippa. Utbyte av kroppsvätskor verkar det sällan vara fråga om.

Igår gick vi dessutom runt mellan barerna i intilliggande Golden Gai, det är ruffiga kvarter med massor av pyttesmå värdinnebarer. Traditionellt så väljer värdinnan sina gäster och utlänningar är bara välkomna på en stamgästs rekommendation. Men numera är området fullt av turister. En del barer har bara fem barstolar och man får betala en (för många turister upprörande) avgift förutom det man dricker (men hur skulle de annars gå runt?).

Vi höll oss ganska lugna; drack öl och åt på en rökig källarizakaya; grillspett och gyoza (japanska dumplingsversionen).
Jag förmodar att Anna Anka som gärna åt kycklingbrosk skulle särskilt gilla ett av spetten, ser ni vad det är på? (Spetsen på bröstbenet).
Sedan provade jag en drink baserad på likör av lycheefrukt enligt principen att testa minst en ny grej per dag och jorå; jag hade gissat på den hala frukten vid ett blindtest.

Halvan smygfotade gänget bakom oss; åtta japaner: sex vakna och två sovande. Ett gäng kollegor ute med chefen och man går av respekt inte hem förrän han går hem; därmed är det ok att ta en tupplur med ansiktet på bordet. Kollegorna runtom som orkar vara vakna sänker bara rösterna lite så de får sova ifred. Skulle jag vilja se i Sverige.

Igårkväll hängde vi i Kabukich?, Shibuya, det som brukar kallas för Tokyos redlight district. Men jag vet inte om det inte är ungefär samma som i Ikebukoro där vi brukar bo. Där gick vi dagligen förbi ett ställe där män köpte tjänsten att bli killad i örat med en liten dunvippa. Utbyte av kroppsvätskor verkar det sällan vara fråga om.

Igår gick vi dessutom runt mellan barerna i intilliggande Golden Gai, det är ruffiga kvarter med massor av pyttesmå värdinnebarer. Traditionellt så väljer värdinnan sina gäster och utlänningar är bara välkomna på en stamgästs rekommendation. Men numera är området fullt av turister. En del barer har bara fem barstolar och man får betala en (för många turister upprörande) avgift förutom det man dricker (men hur skulle de annars gå runt?).

Vi höll oss ganska lugna; drack öl och åt på en rökig källarizakaya; grillspett och gyoza (japanska dumplingsversionen).
Jag förmodar att Anna Anka som gärna åt kycklingbrosk skulle särskilt gilla ett av spetten, ser ni vad det är på? (Spetsen på bröstbenet).
Sedan provade jag en drink baserad på likör av lycheefrukt enligt principen att testa minst en ny grej per dag och jorå; jag hade gissat på den hala frukten vid ett blindtest.

Halvan smygfotade gänget bakom oss; åtta japaner: sex vakna och två sovande. Ett gäng kollegor ute med chefen och man går av respekt inte hem förrän han går hem; därmed är det ok att ta en tupplur med ansiktet på bordet. Kollegorna runtom som orkar vara vakna sänker bara rösterna lite så de får sova ifred. Skulle jag vilja se i Sverige.

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

Vi åker allra senaste Shinkansen, inte ens en månad gammal, som förbinder Honshu med Hokkaido.

Att åka 54 km tågtunnel under havet känns väl sådär i ett ofta jordbävningsdrabbat land, men, men; det behöver ju inte hända just nu.

Mycket pedagogisk; 30 ingredienser listade på insidan locket.
Fast på japanska då.

Som den Grinch jag är så verkar faktiskt Hamani vara så himla mycket roligare att fira än julen. Sitta på en utflyktsfilt och picknicka ihop med vänner under körsbärsträdens blommor. 5 körsbärsblommor av 5 möjliga.