Nu är vi på väg hem, vissa av oss lite matta i pälsen efter en intensiv, härlig och trevlig kalaskväll. Från klockan fyrachampagnen till sista väldigt sena och onödiga konjaken via grillmiddag och ett parti Mölkky.
Har ni spelat Mölkky?
Jag måste säga att det var överraskande roligt, mycket skojigare än kubb. Ska nog skaffa ett spel, så får vi se om det är lika kul hemma utan en halv flaska champagne i kastarmen.

Halvan är för rolig, eller så är han inte rolig alls beroende på hur man ser det. Han anser ju sig vara kung av altanbyggnation.
Nåväl. Vi började Valborgskalaset ute på värdparets nybyggda altan som sviktade ordentligt. Inte så att man trodde den skulle braka ihop, men såpass att det var lite fara å färde för glasen på bordet. Halvan satte genast igång att gaffla om "underdimensionering", "för stora avstånd" osv. medan jag försökte nypa till honom för att kväsa sågningen. Värdinnan är av sorten att hon helt riktigt och logiskt tycker man kan hoppa över kritik och särskilt sån som inte leder till nåt vettigt (bygget var ju redan klart och betalt). Lyckades dock bara avvärja altantjatet en gång, för när promillen i Halvan passerat 0,6 så försvann spärrarna och förutom ett förbaskat stampande i brädgolvet så tog han dessutom över vid grillen; den skulle luftas och askas ur och köttet skulle på, fast värden som är av en lite tålmodigare sort än sin fru försökte hindra honom. Så när den legitimt mycket irriterade värdinnan skulle lägga in grönsakerna till varmrätten i ugnen var sovlet till redan så gott som klart.
Vad ska man säga; bjud inte Halvan på grillat.

Tur han är så bra på att leka med deras ungar.

Nu är vi strax hemma efter ljuvlig sommarvarm söndagslunch i vårsolen på Bullandö krog; stekt strömming med hemlagad italiensk glass på glassfabriken intill.

Nöjd hund på väg till Värmdö och valborgsfirande. Klart orolig att bli lämnad när packandet började. Hjälper inte ett dugg att upprepa om och om igen; du ska få följa med, inte förrän man öppnar bakdörren och han får hoppa in i bilens baksäte ser han ut att bli övertygad.

Jag är jättebra på att tänka positivt och lösningsorienterat och duktig på att inte oroa mig och ta ut elände i förskott.
Tror jag iallafall.

Men ibland kommer det över mig:
Idag började jag stortjuta i skogen när jag började tänka på Dantes taskiga armbågsled och hur det blir den dagen han börjar linka och visa att han har ont. Har lovat honom och mig själv att han ska få leva ett smärtfritt liv. Kan vi inte lindra, så ska han få somna in. Men det är ju lätt att lova när man hoppas att det är lång tid till dess. I lördags undrade Halvan om det var bra att han lekte så vilt med de andra hundarna i rastgården. Samma husse som varje kväll när han kommer hem; låter Dante hoppa upp på honom och pussa örat och sen duns ner på framtassarna.
Men det är väl så vi ska göra; låta Dante leva ett lyckligt hundliv och ge honom bra foder och tillskott som skyddar leden. I augusti ska vi röntga igen och se vad som hänt på ett år. Vi går egentligen bara en av veckans långpromenader på asfalt, resten i skogen. Ska fixa nån slags dyna att skutta ner på när han hoppar ur bilen, typ en sån där grå illaluktande vi hade på skolgympan; var får man tag på en sån?
.

Finns inget skönare än vila ut i husses säng efter en lekstund med Zorro.