På SK M&M, vi har krånglat till det för servisen och tagit varsin avsmakningsmeny till champagnen.
Andreas heter den tatuerade kallskänken.

[Bild]

Idag ska vi till Göteborg och Dante till sin extrafamilj på landet.
Det vankas tjusigt cocktailparty i tjusig lokal och därmed förväntas man vara tjusigt klädd.
Det är alltid samma sak varje gång för både mig och Halvan:
Man är tjock, men man har ambitioner att bli kanske inte smal men åtminstone lite mindre tjock, så man köper inga långsiktiga festkläder utan gör nån slags budgetlösning med sånt man har och sånt man hittar på rea. Och man är alltid ute i sista stund, fast inbjudan kom i början på sommaren så man egentligen haft all tid i världen. Jag flängde iväg till Glosoppestans två tantbutiker i onsdags och kom hem med:
Ja vaddå? Det var 70% på reapriset: tre svarta tröjor...nä inget för ett cocktailparty alltså. Så status quo.

I trädgården har det äntligen regnat rejält.
Och Dante har fattat att nåt är på gång.

Idag på morgonpromenaden tog det hus i helvete.
Jag valde inte mina krig som jag numera brukar göra. Med omsorg och omdöme. Och nu ångrar jag det bittert.
Så här var det; jag bara plötsligt fettröttnade på en granne som sedan vi flyttat in för snart fyra år sedan, låtit sin hund skita på allmänningen alldeles utanför vår tomt. Så gott som dagligen och utan att nånsin plocka upp. Så imorse gick jag ifatt honom och frågade varför han inte plockar upp efter sin hund. Jag hade dessutom plockat upp hundens senaste "Hagabulle" i en av Dantes påsar. Då brann det tydligen mellan öronen på gubben för han började gapa och skrika och gå på; jag var en idiot, han hatade svenskar, jag skulle inte vakta på honom, det var inte hennes skit jag hade plockat upp, mötte jag honom skulle jag titta bort i fortsättningen.
Tyvärr tände jag till, men fortsatte bara att argumentera för att man ska plocka upp efter ens hundar. Då skrek han att han skulle bli elak och jag frågade om han faktiskt hotade mig?, han fortsatte att ingen nånsin sagt till honom på de fyra år de haft hunden.
Nä, man kan ju fundera på varför, kan ju vara så att alla andra som bevittnat hans bajsbravader haft bättre omdöme än jag och anat vad som komma skulle. För nu sitter jag med en obehagskänsla i magtrakten.

Sen tittade vi till den brända skogen.

Jag påstår inte att jag vet en massa om hundar och jag låter folk ha sina hundar på sitt vis utan att kritisera dem.
Men här gick nog gränsen; mötte en hetsig kvinna i skogen imorse som lät sina två hundar springa lösa. Det är ett naturreservat så det är faktiskt koppeltvång året om. Men, varför låta två stora skälliga hundar springa lösa om man inte har full kontroll på dem och kan kalla in dem säkert? De kom rusande fram och hoppade och skällde runt mig och Dante. Efter kom kärringen gapandes och skrikandes och: sparkandes och slåendes!
Hon slog sina hundar okontrollerat så jag trodde hon även skulle träffa Dante. Jag kom mig inte för att säga nånting alls, var förstummad. Den ena hunden morrade dovt. Det var det enda ägaren kommenterade; "han morrar inte åt din hund utan åt mig". Desto värre. För då är det väl bortkastat med att utöva våld för att få hunden att lyda? Om han vågar ifrågasätta.

Sen blev det lite respektfull kontakt med stallkatten på säkerhetsavstånd.

"Hej, kan du hjälpa mig; jag letar efter ett vitt vin från Nya Zealand som heter Ummumm, det är inte säkert ni har det dock för jag köpte det på Bolaget inne i City"
"Ummumm?"
"Ja, eller kanske Ummummumm"
"Vi får gå och leta i datorn då för vi har tyvärr inget med ett sånt namn"
*leta, scrolla, bläddra, testa stavningar*
"Nej tyvärr, det verkar vara svårstavat; är du verkligen säker på namnet?"
"Nåt med mu var det iallafall"
"Vi kan väl gå till hyllan och kika igenom vårt utbud ändå"
...
"Nämen titta!; där är det ju!"
*kunden pekar glatt på Matua*
...

Glor på OS-golf och en trött hund.
Fortfarande mosig efter kräftskivan.
Vi härjade på verandan fram till klockan två. Halvan fixade goda Singapore Sling före och Irish Coffee efter och däremellan intogs öl och snaps till de bamsiga kräftorna. Och avslutningsvis GT till damerna och whisky till herrarna, så jag borde nog egentligen ha mer ont i håret än jag faktiskt har.

Halvan har ett underligt sätt att utöva värdskap på, hans normalt ganska buffliga sidor förstärks flera hundra procent; skäller ut Fru Martini som råkat ställa sin medhavda cheesecake på köksbänken just där han ska blanda drinkar, hutar åt mig under drinkblandandet för att jag pratar så han inte kan hålla koll på ingredienserna. Vägrar föreslagen brödkorg. Pratar om färgen på sin skit när han ätit blåbär medan vi äter efterrätt. Gnäller när jag vill sjunga en snapsvisa, ironiserar över Herr Martinis storlek på whiskyn. Och blev råförbannad innan gästerna kom för att jag hade mage att kritisera att han inte förberett skivan mera medan jag varit på jobbet från kvart över sju på morgonen till kvart i fyra på eftermiddagen och ändå fick ta tag i dukningen.
Det är ledsamt när Fru Martini hänger med ut i köket och passar på att fråga mig hur jag står ut och är han alltid så där mot dig? Och; så skulle jag aldrig acceptera att Herr Martini behandlade mig.
Nu är han och kollar på sitt Djurgården, bara att hoppas att de klarar att ge Elfsborg ordentligt med däng, det brukar vara en humörhöjare.