Igår var det återinvigning av stans gamla konserthus. Det finns förstås ett nytt stort och pretentiöst, men när det här stått tomt och förfallit och faktiskt hotades av rivning, så vaknade kulturknuttarna till. Det ligger mitt i stan i en park som någon klåfingrig klåpare till landskapsarkitekt/stadsträdgårdsmästare förvandlat från lummig oas med träd och fontän till en platt yta med perenner i långa raka rader av odlingslådor i rostfritt, plantskola liksom. Så jag var lite nervös igår.
Här har jag haft mina första upplevelser av klassisk musik, fascinerats av svårbemästrade instrument som oboe, valthorn och harpa. Lyssnat på Prokofjevs "Peter och vargen" och sett Totte Wallin uppträda (vem minns honom numera?). Men jag blev glatt överraskad. Huset var så fint och enkelt renoverat, det knaggliga stengolvet i foajén var kvar och även de smala och låga sidobalkongerna i själva konsertsalen. De höga pardörrarna in till salen hade fått ny nitad läderbälg som tätning. Kort sagt; det var en fröjd att komma tillbaka och all beundran till den som hållit i renoveringen.
Sirque Alfons uppträdde som invigningsakt. Musikalisk nycirkus i ett högt tempo och med en massa smarta trick med kameror, storskärm och laserljus. Riktigt roligt.

Jo, jomen; igårkväll och imorse var jag i form. Halvan hade ordnat fin entrecote och vi drack champagne till. Jo, det passar faktiskt om man väljer en kraftfull Blanc de Noir. Första korken flög redan före middagen till en fantastiskt god tryffelsalami som de säljer i vår lokala lilla ostbutik, till ett inte alltför svindlande pris. Parmesan, tryffel och vitlök är ett himmelskt menage a trois. Sedan flög andra korken efter middagen, men eftersom Halvan som vanligt somnade i sin fåtölj, så fick jag ta ansvar för lejonparten av flaska nummer två.
Vilket innebar att jag vaknade upp tidigt imorse aningen tufsig och uttorkad. Och med en svag deja vu av att jag som avslutning på fredagskalaset nog smällt i mig en bit dubbelnougat.
Idag blåser en isande vind så trädgårdspyssel blir innepyssel, har några redigt leriga fötter att ta hand om. Och så har en Flowerpot av den gamla modellen, som verkligen gör skäl för namnet, kommit upp i köket.

Dante är tokkär och Saga är fullständigt oemotståndlig. Hon doftar så gott.
Det blir "följa John" och försöka få vila hakan på manken hela tiden. Å så Elvishöfter på det.
Man kan ana vad Saga tycker om den envisa uppvaktningen.

För drygt ett år sedan fixade jag en superenkel mobil till den alltmer gaggiga farsgubben och köpte kontantkort till.
Från Telenor, numer omdöpt till Telesnor. För den var tänkt som en slags beredskapstelefon. Så jag laddade på 400 spänn och tänkte nu har han kapacitet att ringa långt framöver. Men de grisarna på Telenor var inte särskilt informativa med att tala om att potten brinner inne efter ett år. Så nu har de lagt rabarber på de 355 kronor som återstod. Och dessutom spärrat sim-kortet. Tack tydliga och generösa blåpropellerföretaget som jag aldrig kommer anlita igen för den lärpengen.

"Bra människor".
Det är titeln på en amerikansk pjäs vi sett på teatern ikväll.
Skriven av David Lindsay-Abaire.
Uppsatt av Riksteatern i regi av Carl Johan Karlson.
Jag har läst recensionerna, med rätt spretiga betyg. Och jag är själv lite vankelmodig. Ämnet är intressant; klassresa och om man egentligen har några val i livet.
Ing-Marie Carlsson (för mig är hon först å främst handlarfrun i "Änglagård") spelar huvudrollen Margie som blir av med sitt låglönejobb och desperat behöver fixa ett nytt snabbt. Hon drar i alla trådar hon kan komma på och hamnar därför i akt 2 hemma hos en gammal pojkvän som tagit språnget från deras gemensamma taskiga uppväxtmiljö till att bli en framgångsrik läkare gift med en professor i litteratur och bosatt i ett fint område. Här i deras vardagsrum framför Laliquevasen utspelas pjäsens bästa scener, lite Edward Albees "Vem är rädd för Virginia Wolfe" över dem: när inte bara sanningar utan även lögner avslöjar människors verkliga jag. Men i övrigt är pjäsen rätt tuggig, lik de frysta musslor jag tillagade igår; lite seg alltså och lite för många återkommande musslor. Inget jag säger spring o se om alltså.

I övrigt har dagen ägnats åt åttiotaggarna; handla, städa, skjutsa och frosta av frys o samtidigt i smyg likvidera jul-Jansson, härsken lax, skrumpen glass och frystorkade tekakor. Det är många som inte fattat att tiden liksom inte stannar i en frys, den går bara lite långsammare. Åttiotaggarnas frys är som en smal väg utan vändplats.

Nån som kommer ihåg serien "Pantertanter" och den vimsiga svenskättade rollfiguren Rose Nylund? Det är hon som är Betty White, eller ja; kvinnan som alltid skulle berätta om svenska traditioner (helt galna och tagna ur luften) gestaltas alltså av Betty White som nu är inne på sitt 95:e levnadsår. Hennes artikel på Wikipedia förtjänar en genomläsning. Jag tycker hon skulle platsat i Lina Thomsgårds "En annan historia".

Själv är jag nöjd med mitt dagsverke som efter tre timmar hetsig flaskgympa även omfattar driftsättning av dammpump och filter. Det är ett joxade och baxande. Tar några timmar och kräver tålamod och en massa verktyg. Fundera en gång extra innan ni skaffar trädgårdsdamm. Fortfarande har inga fiskar gett sig tillkänna. Men vattenanalysen visade på bra värden, om de verkligen försvunnit, så måste de ha blivit hägermiddag, inte dött försummelsedöden.
Sen när ändå tummen var ur: bokade bilservice och mammografi, ringde taggarnas revisor och mailade min egen, så nu ligger K10:an i inboxen i väntan på nästa tummenur då deklarationen borde utföras, man måste ju prokrastinera nåt.

Tack för de kommentarer jag fick igår, det är verkligen uppskattat, jag väljer dock att behålla dem för mig själv. Det är väl dags att ta av sig offerkoftan och göra nåt åt saken på egen hand. Jag har alltid varit en fixare.
"I'm a doer" som en tokig grannkäring i Göteborg kallade sig själv. (Fast hon var egentligen bäst på att tjata igång andra).
Idag ska jag försöka få igång dammen. Det oroar mig att fiskarna syntes till tidigare, men nu har inte en enda kommit upp till ytan på flera veckor när solen legat på.