Efter museibesök och stubbaxande var vi rejält hungriga. Halvan hade bespetsat sig på ett besök på stadens allra äldsta restaurang, Tadich Grill med linnedukar, boaserade väggar och gråhåriga kypare i dubbelknäppt vita jackor.

Vi började med deras "seafood platter".
Ett lite rustikt fat fyllt med allt möjligt från havet; ostron, krabba, räkor, bläckfisk,rökt lax och rökt forell, sardeller och faktiskt några bitar helt vanlig svensk löksill.

Till det deras ljuvliga surdegsbröd (som jag snodde med mig en rejäl bit av) och:

Nu har jag alltså provat vad jag tror är de tre stora mousserande från Kalifornien. Tycker Estate Roederer slår Domaine Carneros och Gloria Ferrer. Eller så är det gårdagens ostronsällskap som påverkar bedömningen.
Efter fatet varsin varm: Halvans plattfisk kom in helt perfekt stekt, inte det minsta överkokt som så tunna fiskar lätt blir.
Proppmätta vacklade vi över till matmarknaden i "The Ferry Building", visste ju att Cowgirl Creamery har en butiksfilial där och kom ut med en "Mount Tam" som ska smaka som en av mina franska favoriter; Chaource, typ Brillat Savarin men med något mera smak och mindre syra.
Så ikväll ska det bli ostpicknick på hotellrummet på nya skärbrädan,
...om bara Halvan vill vakna till lite igen.

Kommer ni ihåg The Log Lady i kultserien?
Hon är jag.
Jag har sedan Yosemite spanat längs vägarna efter en fin bit redwood.
Vad hittar jag i hällregnet utanför museet då? I ett buskage mellan vägen och parken hade man avverkat några Sequoiaträd och minsann hade man inte glömt kvar en liten stubbe till mig. Det var som om träbitarna i museiskärbrädan lockade fram den.
Nu ligger den och torkar på bagageställningen. Gissar att den väger ca 35 kilo. Tur Halvan har guldkort på SAS. Det var faktiskt hans förslag att ta hem hela, jag hade börjat tänka på att leta upp nån med bandsåg eller motorsåg. Så han gick efter bilen, medan jag "diskret" svepte in stubben i min regnjacka och baxade ut den till vägkanten. Frågan är hur man emballerar den...

Efter Lombard street blev det museum; de Young Museum. Keith Harings färgglada figurer dansade i regnet utanför den dystra byggnaden. Vi åkte upp i utsiktstornet:

Tror det kallas för Coromantstål sånt här stål som liksom är färdigrostat. Museet är byggt 2005 och ritat av en schweizisk arkitektbyrå.

Jag hittade en skärbräda i museishopen som blev min, är himla glad i trä och i hantverk och användbara grejer ju!

Trots hällande regn och ilsken blåst så blev vi goda vänner staden och jag idag.

Vi lämnade Mill Valley efter att jag gjort ett studiebesök på den ekologiska matbutiken "Good Earth Natural Foods":

Oj, oj, oj jag tappade hakan; har aldrig sett en sån stor ekobutik i Sverige. Ett enormt sortiment, de hade t.ex fem olika sorters grönkålschips på hyllan. Köpte lite souvenirer; tapiokamjöl, rökt paprika och en ny vitlökspress.
Sen for vi till stan och eftersom vi hoppat över Six flags bergodalbanor så körde vi Lombard street två gånger:

Halvan är knäpp, han tycker det är kul att köra i de galet branta backarna, kryssa mellan bilar och spårvagnar och drar sig inte en sekund från att passa på att knipa en fickparkering med trettio graders lutning.

Det är väldigt mycket brantare i verkligheten än på mina usla bilder:

[Bild]

Nu är vi alltså framme i San Francisco (och ja; jag har lärt mig stava med två "c") eller framme i området: vi bor i Mill Valley på andra sidan bron så att säga.
Igår blev det varsin hamburgare på Napa Valley Burger Company i Sausalito. Tryfferade pommes frites med parmesan till. Och nu tror jag att jag är färdigäten på burgare för resten av resan.
Hamburgare var väl från början tänkt som ett smidigt och praktiskt sätt att servera snabbmat på: en skiva pressat malet kött med lite smaksättning på mellan två brödskivor; så man kunde hålla i den med händerna och bita av direkt. Nu är det ett högt åbäke som man får putta av locket på som en semla och sen skära bitar av bröd, tomat, ost, lök, bacon o kött o liksom montera ihop till en smaklig munsbit. Kanske kan nästa trend bli sliders som än så länge mest verkar serveras på lite finare restauranger med hög hipfaktor.

Sen tog vi oss till bron och över. Hittade konstigt nog en ledig parkeringsplats vid Fishermans Wharf och gick en runda bland kokta krabbor, krimskrams och hungriga trutar. Jag trodde vi skulle ta en skaldjursfrossa där imorgon, men det får nog bli nån annanstans, tappade liksom sugen när jag såg alla färdigfixade mackor och burkar med krabbkött stå och se lite övergivna o bedagade ut framåt kvällen.
Det var inte fiskebåtar som låg vid kaj på Fiskarnas Varv:

Och det var inte heller direkt fiskare som knallade runt bland alla turister; jag har aldrig sett så många eländiga snedseglare på ett och samma ställe: stenade och höga som skyskrapor raglade och ryckte de omkring med stirrande blick. När Halvan smet in på en restaurang för ett toalettbesök, kändes inte gatan säker nog att vänta på, så jag gick tre varv i en souvenirbutik och såg förmodligen väldigt intresserad ut av kepsar, hoodies, nyckelringar och muggar som det stod antingen California eller San Francisco på (se där; stavningen sitter). Jag har svårt att fatta att ingen kan komma på roligare/mer användbara souvenirer sedan kylskåpsmagneten.

Därefter gick färden upp och ner genom stan, vissa gator lutar så man tror att bilen ska tippa över baklänges. Vi såg ingen "streetcar named Desire", men många söta spårvagnar nästan helt tomma på passagerare. De satt istället i alla bilar runtom oss och gasade. Galet mycket trafik i denna tätbefolkade o kuperade stad! Efter en sväng genom Castro och ett misslyckat försök att stanna till i Telegraph Hill på bluesbaren "The Saloon"; omöjligt att parkera, så åkte vi den långa vägen hem via Bay Bridge. Och somnade till "American Psycho" på teven.
Idag regnar det o det får bli en ny ansats till att försöka bli kär i den här staden.

Det finns stunder som man vet direkt att det här kommer jag att komma ihåg resten av livet.
Som den här soliga marstorsdagen på Hog Island Oyster Company.

När vi fick hyra handske och kniv och öppna våra egna alldeles nyfiskade ostron. Och sitta vid vattnet i solen på deras picknickbrygga.

Dessutom dricka Roederer Estate från Anderson Valley till som jag varit så nyfiken på.

Det var lite joxigt och blött, men det är definitivt en kick "when You got the hang of shuckin' oysters" och kan låsa upp dem snabbt och snyggt lyfta bort huven utan att spilla eller smula ner skalrester.
Och vinägern var inte bara kryddad med den vanliga schalottenlöken, utan även med gräslök och koriander. Och det var ljuvligt gott med koriander till de pinfärska ostronen, det hade jag aldrig trott.

När man vaknar på morgonen dagen efter och skrollar igenom fotona i telefonen och tänker, javisstja, där stannade vi och javisstja, där var vi också...
Inte för att man blev packad av alla vinprovningar, men för att dagen innehöll så mycket.
Efter att ha ätit pannkakor till frukost lämnade vi vår B&B-dam i Sonoma och hennes dunsande apelsiner (fick t.o.m apelsinsås till pankisarna istället för sirup).
For till första vingården som jag läst mycket om; Benzinger som är helt biodynamisk; cirkulerar sitt vatten och låter fåren beta mellan vinstockarna. Det var ju vår första provning så vi fick lite hintar om att inte råka lägga dricksen i spottkoppen.
Sen fick vi stanna till vid "Jack London State Park" så Halvan kunde vattna lite diskret bakom höger bakhjul. Man spottar tydligen inte på amerikansk provning, man sväljer o tömmer möjligen det sista ur glaset i spottkoppen. Det satt en rovfågel i trädet ovanför bilen och skrek så man nästan trodde det var "Skriet från vildmarken" :-).
Sen hoppade jag in på ett "nursery", fint begrepp för plantskola, för att leta efter plantan jag blev kär i på Gettys. Det här stället var extra gulligt, se översta bilden.
Nästa nursery var otroligt hippt istället:

Men ingen hade "Purple Wings".
Sen fortsatte dagen med provningar, vackra vingårdar, goda viner, ett matstopp på Gott's Roadside, mera vin, ett ölstopp på Ernies Tin Bar, ett ölstopp till på Lagunitas Tap Room och så lite vickning på en Sushibar Downtown Petaluma.
Jag tycker fortfarande att Ravenswoods logga med de tre korparna är fantastiskt vacker, men frågan är om inte Meadowcroft ligger tätt efter.
Nu är det dags att planera den här dagen och fylla den med ostron och en röd bro tror jag. Halvan hittade ett ledigt bord på "Manresa" med tre Michelinstjärnor, men är det värt tio papp?, njae, vi sparar en trestjärnig upplevelse till nästa Japanresa tror jag.
Och Mia, halvkusin; tack för alla tips, vi skålade för dig hos Ernies i Sonoma Springs "Enchanted Forest"!