Uschianimej! Det här fiskbenet drog jag ur Dantes vänstra baktass, djupt insjunket mellan trampdynorna. Nu får man hoppas att det inte blir nån infektion.
Vi var ute en ronda i skymningen och upptäckte några pojkar som klättrade på den närliggande skolans tvåvåningstak. Kändes sådär, särskilt som en annan skola och en motionscentral strax bredvid nyligen brunnit.
Men de kanske utövade avancerad parkour, eller allmänt bara försökte imponera på varandra. Men jag ringde polisen iallafall, för säkerhets skull, de brukar ha en bil i vårt grannområde rätt ofta. Men ni vet ju hur det är, om man inte ringer larmnumret, vilket man bara ska göra om läget är akut, alltså om man är utsatt för ett pågående brott, annars ringer man på 114 14 och så kommer man inte fram eller; jag är iallafall inte utrustad med tålamodet att vänta i evigheter i en telefonkö. För att sen försöka förklara för en växeltelefonist i Korpilombilo vilken skola som avses i Glosoppestan där det ligger tre, fyra skolor bredvid varandra som byter namn ungefär vartannat läsår. Så jag lade på. Och hoppas på det bästa; att det bara var ett uttryck för ungdomlig spänstighet jag såg.

Så här beklämd kan han alltså se ut.
Trots att han nyss var ute på långpromenad i skogen och sen fick springa lös i lekhagen och spela Allan med lagotton Charlie. Och trots att han precis fått en stor portion leverputs. Och färskt vatten. Och kli på magen. Och trots att han sett att jag packat ner en oxsvansbit till matsäck.