Det tog inte många timmar att läsa igenom Micael Dahléns bok. Den var ganska luftig, i dubbel bemärkelse. Och kanske var jag inte rätt publik. Jag tycker mig redan ha förstått hur lycka funkar. Att det är inte en tillstånd man tar sig till, utan det handlar om tillfälliga lyckostunder. Och ju mer man alltid gör som man alltid gjort, desto svårare blir det att komma ihåg vad som hänt. Författaren och jag har samma strategi på restaurang; vi väljer gärna nåt oprövat från menyn. Så jag har ätit rått hästkött i Tokyo, get i kikärtspannkaka på Tobago och stekt kalvhjärna i Wien. Och det blev ju förstås minnesvärda måltider om än inte de mest kulinariska upplevelserna. Micael Dahlén verkar dra paralleller mellan lycka och minnesvärt. Att lycka är det man berättar när man får frågor som "när var du lycklig sist?", "minns du vilken som är ditt livs lyckligaste dag?". Jag själv är mer för att lycka är ett förhållningssätt; när jag gjort ett svettigt flaskpass och precis satt mig i bilen för att åka hem till jycken. När jag sitter här med min kaffekopp och snön yr i den kalla blåsten utanför vårt varma hus. Min lycka är nog nära tacksamheten. Det jag tar med från den snabba genomläsningen är nog hans uppmaning att sprida lycka till andra; att inte glömma bort att säga att man uppskattar någon och inte bara tänka det, de flesta är inte tankeläsare.

Nu läser jag den här:

Tyvärr lär den inte uppfylla kriterierna som bringande lyckostund, den kommer jag inte minnas särskilt länge.
Det är svårt att välja böcker, tur Babel drar igång igen.

Halvan har dragit till Långbortistan, jag har flaskgympat och sen har Dante och jag gjort skogen; skitit och lekt.
Nu tänkte jag ge mig i kast med denna bok. Är det nån som hunnit läsa den? Håll med om att baksidestexten väcker intresse. Återkommer med recension.

På väg hem från hejdundrande trevligt kalas. 60-åringen hyllad och firad. Halvan å jag hade inte fattat att det var maskerad. Temat var tidstypisk festklädsel. Och folk hade verkligen gått all in; rutig 80-talskostym med upprullade ärmar till vita strumpor, skotskrutiga punkbrallor till svart tischa med texten "Håll tjeften" på bröstet, sjuttiotalsdockklänning med silversandaler, lila snickarbyxor i plysch, barockkostym med kråsskjorta och peruk...
Men vi hade lika kul ändå. Halvan styr rymdskeppet hem genom ett snötäckt landskap, medan jag kniper hem en tioliters rostfri kastrull för inga pengar alls, är jag ensam om att koka buljong?

Obligatoriskt kaffe i Victoriapassagen.

Men två kilo vardera räkor och kräftor, pinfärska och perfekt kokta. Bästa fredagsmyset. Och lätt att ta med när man själv är gäst.
Vännerna hade roliga nyheter; äldsta sonen har köpt sig en gammal fraktskuta och bor nu med sin jycke vid kajen intill Stadshuset på Norr Mälarstrand. Så det får bli Stockholm snart.

Det spöregnar i Glosoppestan och vi ska strax fly till framsidan. Dante sover räv där han aldrig brukar ligga, känner på sig att nåt är på gång.
Har blandat saffransaioli och Rhode Islandsås och ringt min favoritfiskhandlare i Göteborg och beställt skaldjur. Imorgon är det sextioårskalas, men ikväll är det vi som bjuder husrumsvärdarna på skaldjurspartaj.
Nu blir det packa. Åt alla tre. Dante ska inte så långt, bara tvärs över gatan.

Mer tröttmössa än jycke just nu.
Först lek med bästisen Zorro och sedan när han gått hem, så dök niomånadersbrudarna upp:
spralliga Hovawarten Saga och så krutpaketet Whippeten Vera. Med högsta växeln i, så jagade de runt honom, hoppade över honom och fintade bort honom.
Tills Dante insåg att Saga hade första löpet på gång, då blev det Elvishöfter och tom blick, de mentala kulorna verkar finnas kvar.

Ska strax jobba några timmar för en kollega som fått bekymmer med en visdomstand. Det gör nog inte den här utpumpade trasselsudden nåt.

Vad stirrar du på Dante?
Du brukar ju inte bry dig om duvorna.
Äntligen har en ekorre hittat tillbaka till fågelmatningen. Det var inte de hela jordnötterna som lockade utan solrosfröna.