Idag har jag inte ätit socker och mjöl på 49 dagar, inget ris, ingen pasta eller potatis heller. Sen trettonhelgen i fjällen alltså.
Jag är en riktig brödråtta. Älskar att moffa i mig ett ljust nybakat surdegsbröd med stenhård skorpa och ett segt inre. Med smör och gruyere på. Eller en kardemummabulle. Eller en stekt toast med löjrom på. Eller extra aktuellt; en fullmatad semla utan knussel med vare sig mandelmassa eller grädde. Alldeles just nu så är jag löjligt sugen på finska surskorpor (har ni ätit det?; som är som tjocka extra knäckiga finncrisp), de är av kategorin "once You popped, You can't stop".
Men nu försöker jag hitta nån slags fungerande vardagslunk med rätt sorts mat och så får jag väl passa på att ära undvikligheter på de fåtaliga kalas jag blir bjuden på. Nästa helg är det 60-årskalas i Göteborg. Då lär det vankas godsaker. Och jag tänker inte säga nej. Men helst inte agera "hoppsan proppen gick visst ur bottenventilen" och trycka i mig.
Visst har det hänt nåt sen jag var barn på sextiotalet? Inte bara med godispåsarna; från i storlek som ett normalkuvert till numera typ en halv bärkasse. Det äts semlor från direkt efter jul och de är stora som handbollar och man äter kanske tio på säsongen. På sextiotalet åt vi varsin på själva fettisdagen punkt. Chipspåsarna är stora som soffkuddar. Chokladkakorna från Marabou vägde 60g då, idag är det inget konstigt med en kvartskiloskaka. Fast det där har jag hört att den globala kakaobristen och därmed höjda råvarupriset kommer råda bot på.
Jag har inget viktmål att sträva mot, bryr mig inte ens om att kliva på vågen. Och jag bryr mig (numera) inte ett dugg om hur andra tycker jag ser ut eller borde se ut. Men jag vill må bra och att Halvan ska må bra, han börjar alltid hosta av ansträngningen i uppförsbackarna i skogen. Och han väger sig, så jag har liksom lite hängavtal på vågen via honom. Förmodligen lider jag av det som kallas metabolt syndrom, vilket förenklat betyder att jag är bättre på att lagra in fett än att förbränna. Då ska man undvika kolhydrater. Det tycks alla ha fattat numera utom Livsmedelsverket.

Nu är jag ohejdat fett trött på Facebookgratulationer.
Folk som skickar "Stort grattis på din dag" och så femton emojis.
Eller dom som skickar ett foto på en tårta; herregud så bekvämt! Skicka en bild på en femhundralapp också eller ett paket eller nåt annat som födelsedagsbarnet ändå inte får. Och folk grattar folk de inte ens skulle heja på om de möttes på stan.
Bilden är från lilla_berlin, hennes Instagramkonto är synnerligen följvärt. Och hon sammanfattar detta med fejjangrattisar väl.
Nu ska jag alldeles strax swisha två lax till Halvans födelsedagsdotter. Lite trist det också, men sen kan hon ju faktiskt köpa lite tårta för pengarna.