Idag har jag letat efter ny pyjamas till åttiotaggaren, han vill ha modellen som består tischa och korta shorts i trikå. Av anledningar jag inte tänker gå in på här; så tar brallorna slut före tröjorna. Så egentligen letade jag först å främst bara trikåshorts. I det förskräckliga shoppingcentrumet intill finns alla lågpriskedjor representerade; HM, Lindex, KappAhl, Cubus och Dressmann. Och jag gav alla en chans. Men vad är det med expediter nuförtiden? Blev fullständigt ignorerad i alla butiker utom sista. Började fundera på om jag såg avskräckande ut; liten fet kvinna i övre medelåldern, iklädd rätt dyr oljerock, svarta jeans och rejäla promenadskor (hade inte svidat om sedan hundpromenaden). Nä, så väldigt otäck ser jag väl inte ut, möjligen lite grå. Men en kvinna som river runt bland kläderna på herravdelningen borde vara ett lätt och lockande byte: hon ska troligen inte handla till sig själv, vill komma till avslut och behöver säkert hjälp att tolka eventuella önskemål från mannen ifråga. Men nej. Mig sket man högaktningsfullt i.
Nu ska ärligt sägas att jag inte sökte upp nån av dem direkt, jag bara gick runt pymajashyllorna några varv och såg vilsen och uppgiven ut och sökte dem då och då med blicken. På KappAhl var jag till och med inne i två omgångar.
Men vad höll de på med då expediterna? De var kanske upptagna med andra kunder, vilket borde vara ett legitimt laga förfall från att bara helt enkelt fråga mig om jag kanske ville ha hjälp.
På HM stod två expediter och pratade med varandra, den ena med ryggen lutad mot disken (och mig), samtalet rörde sig om en kommande möhippa.
På Lindex var det faktiskt lång kö till kassan där två expediter vek reatröjor och knappade på kassaapparaterna för glatta livet, medan den tredje fokuserade på att hänga upp nedrasade plagg. På KappAhl märkte två expediter om reaplaggen med ytterligare rabatt medan de samtalade om den enas systers dåliga relation, jag rundade dem två gånger utan att uppmärksammas. På Cubus var två expediter innanför disken också fullt upptagna med att konversera varandra, på herrarnas avdelning var en ung praktikant i färd med att hänga upp flera strumppaket, det fanns inte i hennes världsbild att hon skulle flytta sig från hennes bekväma läge framför pyjamasarna, inte heller att titta upp: strumporna slukade all uppmärksamhet.
Slutligen fick jag hjälp på Dressmann, inget krångel och krusande: behovsanalys med raka frågor o raka svar och som avslutning ett litet enkelt försök till merförsäljning av strumpor. Gillar ju egentligen inte att göda de där norska miljadärsbröderna. Men gick därifrån med två trikåshorts på öppet köp.

som en ganska orörd snöhög utanför grannens, som man kan äta, gräva i och ligga å chilla i, det är härligt det!
Matte uppskattar dessutom den samtidiga mag- och tasstvätten.

Igår var det åttiotaggardag som det brukar vara en dag i veckan. Och som vanligt en dag i prövningarnas tecken.
Icebugsen som "snälla dottern så omtänksamt ordnat" (typ lyft luren o ringt affären) skulle förstås tillbaka till affären. Det gick lätt att se att de inte ens brytt sig om att prova dojorna. Så tack syrran för det extra omaket: att hämta dem och leverera hem dem och lägga ut 3600kr helt i onödan å så i slutändan få åka tillbaka med dem.
Kan inte var och en hitta på merjobb till sig själv? Skulle va en bra regel.
Det som stör mig mest är att Ma, som trots allt har kvar mer av hjärnan i aktivt läge, inte hjälper Pa som blivit allt dimmigare att komma ihåg sina mediciner och se till att de finns hemma. "Nu har han inte ätit medicinen han ska ta på morgonen tre dagar i rad för den är slut, han bryr sig inte om att tänka på sånt och jag orkar inte hålla reda på allt" *tårar och hulkningar*. Jag höll käft, men nu blir det dosetter och så får jag be om deras läkemedelslistor.