Idag var det min födelsedag. Kan man ju tycka att åttiotaggarna borde kunna hålla reda på. När jag var en nyadopterad unge på knappa året, så ändrade de födelsedatumet på barnavårdskortet. Detta ägde rum på sextiotalet, långt före datorer och digital folkbokföring. Så jag växte upp i tron att en annan dag (nästa) var min födelsedag.
Varför gjorde de så kan man fråga sig? Tja, jag gissar att de ville försvåra eventuell efterforskning från biologiska släktingar. Detta datum följde mig även in i skolvärlden, men nån gång på högstadiet blev de tvungna att krypa till korset och justera mitt personnummer så det överensstämde med folkbokföringens. Förklaringen de gav mig var en krystad ihopljugen historia om att jag var född nära tolvslaget. Jag minns att jag blev lite ledsen och vilsen när sanningen kom fram. Sedan dess har de fortsatt fira mig fel dag, trots att jag bett dem acceptera att jag själv vill fira den dag som är den officiella. Irriterande och respektlöst. Men det har också gjort att jag tagit det där med födelsedagar med en hälsosam klackspark. Några år när jag bodde i min yttepyttiga lägenhet intill Avenyn i Göteborg, så sparade jag firandet till min namnsdag på våren då jag flyttat till min kollostuga och kunde ha trädgårdsfest.
Men idag fick jag mig ett redigt bryt på åttiotaggarmamman när hon satte igång och tjafsade om datumen. Jag var stressad; skulle snabbstäda och sedan börja jobba tidigare i butiken (vinterkräksjukan går, hu), hade först varit och storhandlat och lyckats glömma deras nycklar o fått åka hem igen och var samtidigt lite besviken på Halvans låga födelsedagsengagemang. Så jag morrade något om det makabra i situationen att varje år få förklara för ens föräldrar vilken dag som är ens födelsedag. Sen drog jag, kan eventuellt smällt lite extra i ytterdörren.
Men hurra för mig och tack Halvan för god middag och att du fixade hem mitt senaste loppisfynd; en fotmassageapparat.