Imorse gick vi en lång runda, alldeles tomt i rastgården som vanligt så dags och kanadagässen hade dragit vidare från badviken, kvar låg bara en massa dun och kletiga korvar. Men harar finns det gott om, det tycks som om sommarens alla nyfödda harpaltar överlevt (utom den då; som Dante fick fatt i). De är överallt och de springer, sitter blickstilla, står och vädrar eller betar eller trycker i gräset, Dante har fullt upp. Mina nej biter lika dåligt på honom som på familjens Pokémonjägare.
Om det finns nån läsare som har nåt tips på hur man får honom att skippa harjakten så tas det tacksamt emot. Oroar mig för att han ska dra omkull snälla grannen när hon passarn.

På gårdagens morgontur så träffade vi en schäfer med samma armbågsskada som Dante, han hade haft så ont i sommar och bara legat i farstun och gnytt. Matten hade gett honom MSM och var övertygad om att det var anledningen till att han blivit bättre. Hon hade också varit hos vår stjärna på titthålskirurgi som erbjudit sig att rensa bort eventuella lösa broskbitar och jämna till ledytan, men lämnat samma dystra besked att skadan inte går att åtgärda, bara lindra.
Så nu åkte burken med MSM fram här hemma igen, jag har skippat det ett tag för att jag haft dåligt samvete för att det smakar så otroligt beskt. Men hundar kanske inte har smakreceptorer för det?