Idag skulle jag vara snäll och följa med åttiotaggarmamman till sjukhuset i universitetsstaden efter flaskgympan: ännu en ögonoperation väntade, denna gång för att förhindra näthinneavlossning.
Så blev den inställd; operationen, eller i alla fall uppskjuten till imorgon. Då kan inte jag följa med sa jag. Den åttiofemåriga mamman skrek och tjöt och bönade och bad. Jag gav mig och ringde o kollade med chefen och visst; jag kunde börja 7 imorgon och ta ännu ett tretimmars gympapass och sen gå på mitt ordinarie pass lite senare (som slutar 21:30). Nu borde ju mamman bli glad när jag ändå kunde följa med. Men nej, det skulle inte kännas bra eftersom jag skulle behöva skynda tillbaka till jobbet, hon skulle känna sig stressad. Och förresten skulle snälla dottern komma hem imorgon.
?
Öh, va?, kunde inte hon följa med till sjukhuset då istället, så behövde jag inte krångla så?
Nej, hon kommer inte förrän på kvällen.Men kunde hon inte komma lite tidigare då? Nej, för hon har besök av en väninna...
Man får fan träning på att hålla käft och bita ihop hos åttiotaggarna. Körde ett städpass där istället idag och tvättade och handlade, det är viktigt att det finns fruktyoghurt, vitt vin och ostbågar hemma när snälla dottern anländer. Hon har aldrig nånsin uttryckt nån som helst tacksamhet över alla bekymmer jag avlastar henne med avseende våra åttiotaggare. Bara kommit på mer saker jag borde göra: som att jag borde fixa köksfläkten eller belysningen i övre hallen eller bättre vin eller dörrlåset till verandan eller göra nåt åt fjärrvärmekostnaden...

Vi åkte o badade på hemvägen Dante å jag. Sköljde bort damm, svett och ilska.