Idag har det blivit tydligt; Dante har ont i vänstra frambenet; han linkar ibland och när han ligger så gnager han på benet som hundar ofta gör när en kroppsdel smärtar.
Fan.
Så vi sparar på stegen, på tråkiga promenader och åker till hundbadet istället för skoj och bus. Jag vill åka till Strömsholm och röntga, Halvan tycker det är onödigt, att det inte är någon idé förrän han har riktigt ont. Det ska ju inte finnas nåt att göra åt den typen av fraktur han har i armbågsleden.
Men ont ska han inte ha iallafall.
Basta.

Cykelgästerna kom, sov och trampade iväg. Dessförinnan hann vi bjuda på tysk korv till tysk potatissallad och sydafrikanskt vin och avsluta med hemmajordgubbarna.
De är lite egna de där två; kör med papperskartor som kräver ett matsalsbord av våran storlek för att överblickas. Har nog inte tittat på en själv på tio år minst.

Framåt natten insåg jag att den där urinvägsinfektionen som smugit sig på mig och som jag hoppats kunna dricka bort och kissa ut, istället skruvat upp den fientliga nivån till "nu är det krig; nu drager vi taggtråd fram å tillbaka". Kan man dra på sig blåskatarr av allt svettande med flaskorna?, att man torkar ut? Tänk att man kan bli så ruggig och klen så hastigt. Satt i hetast möjliga badvatten i badkaret och drack granatäpplejuice (tranbärsjuicen var slut) när gästerna krupit till kojs.