Väntar på röntgen.
Pa drattade omkull igår, snubblade på en mattkant och kunde inte ta sig upp. Nu misstänker han en spricka i höften.
Ma var hos hårfrisörskan. När hon kom hem utan nycklar så kunde hon inte komma in. Hon kunde höra Pa ropa att han fallit.
Så hon gjorde det hon är bra på; gapade och skrek tills en granne två hus bort hörde henne. Samma granne (tack snälla) lyckades dessutom klättra in via taket på en tillbyggnad och öppna och släppa in Ma och få Pa på fötter.

Vi blev ivägskickade nyss från akuten med gubben i en trasig rullstol, fotplattan satt för högt så han fick inget stöd för foten, dessutom just det onda benets fot. Så han skulle alltså sitta och vänta med fötterna hängande i luften! Det är ju jobbigt även för en frisk person. Nu fixade jag lite stöd med hjälp av ett lån från lekhörnan i väntrummet. Men vilken brist på omsorg och medkänsla va?