Farsgubben är numera bara skinn å ben, medan Ma fortsätter att vara rultig.
Hon äter nåt mystiskt näringstillskott, men bekymrar sig ändå för att hon själv inte får i sig tillräckligt med mat!; medan det är gubben som knappt kan hålla brallorna uppe längre.
Eftersom hon påstår att hon inte har någon aptit och att Pa aldrig äter upp allt på tallriken, så har jag accepterat att resonemanget att "det räcker så gott för oss med en portion att dela på".
Jag passade på att fråga ut farsgubben när hon var i källaren och duschade idag; varför trodde han själv att han magrat så och hade han nån idé om hur man kunde få stopp på det?
"Lite mera riktig mat" kom med ett generat leende.
Mera mat!
Herregud, jag insåg att karln svälter för att hans patologiskt självupptagna fru inte ser hans behov.
Antagligen går han inte omkring hungrig, men uppenbarligen får han inte i sig tillräckligt.
Hus i helvete tog det förstås när käringen kom upp och fick höra att det kanske var läge att kolla om de kunde få mat via hemtjänsten. Det gamla vanliga gråt och skrikföreställningen tog vid. Men jag måste se till att han får i sig mera mat. Så enkelt är det. Man överlever inte på vermouth och vodka och en eller två oliver (om man inte är Patsy i Abs Fab förstås).

Vad hette det man gjorde på gympan?
När man släpade fram alla redskap och mattor, vilket när lektionen var slut man ångrade då allt skulle tillbaka på sin plats.
"Leka skeppsbrott"?
"Hela havet stormar"?
Det gick ut på att ta sig runt utan att nudda golvet, det var väl nån eller några som jagade en.
Nåväl; det är så det går till när jag och Dante går ut och solen redan hunnit börja steka svart hundpäls från en klarblå himmel; vi skuttar från skugga till skugga tills vi når den barmhärtiga skogen.
Det var som vanligt dåligt med lekkamrater i den bortersta men alldeles nyklippta rastgården. Men det duger att leka "datten" med matte en stund i brist på annat.

Idag ska vi åttiotaggarstäda. Och härja i egen trädgård.

Igår var vi alltså på tur, först till en klädoutlet eftersom Halvan inte kunde hitta några shorts i garderoben och förstås anklagade mig för att ha gömt/slängt de sista. Fast jag tydligt minns hur ett par ljusa tunnslitna shorts åkte i papperskorgen i Saigon i vintras när vi packade för att fara hem. Och det var inte jag som kasta.
Outletbutiken visade sig ha ett lite ovanligt sätt att sortera sina kläder; först efter herr och dam och sedan efter märke. Vilket innebar att man kunde leta efter shorts i stort sett överallt, dessutom på både sport- och herravdelningen. Vi blev matta redan efter en kvart. Åker folk alltså dit och tänker; jag behöver fylla på lite Whyred eller Henry Lloyd och sen blir det shorts eller skjorta i mån av tillgång?
Vi åkte därefter vidare för att göra det som vi är betydligt bättre på än att handla kläder; äta och dricka.
Hur det gick kunde ni läsa om igår.
Jag hintade lite försiktigt på Myllymäkis Instagram igår; att han kanske borde titta till sin servering i Julita, men den kommentaren städade han raskt bort.