Jag är jättebra på att tänka positivt och lösningsorienterat och duktig på att inte oroa mig och ta ut elände i förskott.
Tror jag iallafall.

Men ibland kommer det över mig:
Idag började jag stortjuta i skogen när jag började tänka på Dantes taskiga armbågsled och hur det blir den dagen han börjar linka och visa att han har ont. Har lovat honom och mig själv att han ska få leva ett smärtfritt liv. Kan vi inte lindra, så ska han få somna in. Men det är ju lätt att lova när man hoppas att det är lång tid till dess. I lördags undrade Halvan om det var bra att han lekte så vilt med de andra hundarna i rastgården. Samma husse som varje kväll när han kommer hem; låter Dante hoppa upp på honom och pussa örat och sen duns ner på framtassarna.
Men det är väl så vi ska göra; låta Dante leva ett lyckligt hundliv och ge honom bra foder och tillskott som skyddar leden. I augusti ska vi röntga igen och se vad som hänt på ett år. Vi går egentligen bara en av veckans långpromenader på asfalt, resten i skogen. Ska fixa nån slags dyna att skutta ner på när han hoppar ur bilen, typ en sån där grå illaluktande vi hade på skolgympan; var får man tag på en sån?
.