Vad man inte vill få syn på när man precis lagt in madrasskyddet i tvättmaskinen.
Och glömt stänga dörren till sovrummet.
Och hunden är nyinsläppt från trädgården.
Och man ännu inte torkat tassarna.

Och sen få leka med dobbermanntiken Orcha och få godis av hennes husse. Fast hon fick inte bada ännu.

Sångsvanarna tutar och flyger i plogformation norrut medan lärkorna svirrar över åkrarna där årets första huggorm tar ett solbad och Dante passar på att plaska i diket.

Någon med trädgård lite längre bort har tröttnat på sina stenar och har burit ut dem till skogskanten, jag och Halvan gör precis tvärtom; vi bär ju hem stenar istället. Nu vet jag alltså ett bra plockställe.
Och körsbärsträdet fick sina fjädrar till slut (i år känner jag att jag släpper diskussionen om fastlagsris och påskris, pynt piggar upp, basta).

Fast Ebba skulle förmodligen inte vara som Ebba är då.
Tror jag tralala.
Man blir som man umgås.
Stackars boxrar.

Åttiotaggarpappan ringde när vi var på väg hem från sjön.
Eller det är aldrig bara han som ringer. De liksom ringer ihop.
Pa säger vad Ma dikterat åt honom i förväg och ändå alltid även sufflerad av Ma i bakgrunden. Ofta blir det rätt svårt att höra vad de vill eftersom det blir en enda kakafoni där man mest hör sufflösen skrika om hur jobbigt det är för henne att han inte kan hålla reda på nånting själv.

Idag kunde han inte hålla reda på nånting själv avseende hörapparaten. Den var inte komplett, den som kommit tillbaka med posten och som han och jag lämnade in på reparation förra veckan.
Jag försökte förklara att vi bara lämnat in den del som sitter bakom örat: den andra delen som är formgjuten efter örat, ligger i en ask i hyllan i köket. Det letades och det hittades och sen bytte sufflösen taktik och började skälla ut Pa: men jag har ju sagt att du skulle titta i askarna, varför gjorde du inte det då, ska jag behöva hålla reda på allt ensam?

Själva ärendet utsläcktes inte med detta ändå, eftersom ingen av dem klarar av att montera ihop delarna med den pyttelilla biten slang som ska förbinda dem. Och var inte batterierna slut; de finns på Apoteket och skulle jag inte lika gärna kunna skjutsa Pa till tandhygienisten om jag ändå skulle komma? Okej, okej.

Finns det nåt roligare än att skutta sönder isen på sjön?

Idag har Dante och jag fiskat skräp och löv ur dammen med en kratta. Alltså jag har fiskat och Dante har mest ruskat om de uppfångade kvistarna och klasarna med alggrön hösthortensia som halvflöt i vattnet.
Isen är nästan helt borta och vi kunde se guldfiskarna röra sig lite långsamt nere i djupgraven.
Det mest fisklika på bilden är en av de ursprungliga göteborgarna som fick flytta hit med i en limhink, den guldgula, gissar att han passerat 15 centimeter och då är han snart hägersäker.

Jiro Ono är nittio år gammal och driver Tokyos mest berömda sushibar. För några år sedan gjordes en film; "Jiro dreams of sushi", så nu är restaurangen troligen världens mest berömda och kanske världens bästa.

Halvan ville jag skulle kolla runt inför Tokyotrippen; restauranger, resmål nära Tokyo (att resa med Shinkansen är en upplevelse i sig) och om det dykt upp några nyheter bland sevärdheterna. Förra gången vi var där; 2012, så var inte Tokyo Tree helt färdigbyggt, så det får vi nog besöka.

Men nu var det frågan om man borde boka en omakase hos Sukiyabachi Jiro. Då får man förmodligen den bästa sushi man någonsin ätit. Men också den dyraste.
Det går att boka plats via internet, men det kostar dryga tusenlappen per person. Det mesta är deposition, men ungefär 300 behåller de i bokningsavgift. Då har man alltså ännu inte betalat nåt på själva notan.
Vi kan äta på Yoshinoya resten av resan, det är gott det med.