Man ska ju inte ropa hej förrän man har bäcken bakom ryggen.

Men;
Det kändes väldigt bra på intervjun och jag fick ett muntligt positivt besked som formellt ska lämnas av högre instans.
Isåfall har jag skaffat mig ett vikariat.
Som vaddå?: Bilden är en ledtråd. :-)

Nu sitter jag här med nyskurad käft, det gäller att ta ansvar för ens tandläkares arbetsmiljö. Synd att jag glömde det igår när jag smällde i mig halva portionen av Halvans vitlöksräkor.

Dumt att det är så dyrt att parkera i centrum. Hm, jag kunde ju faktiskt cyklat. Min tandläkare har så himla många tidningar jag skulle vilja läsa och bläddra i. Man borde komma för tidigt; oj hoppsan, är jag en timma för tidig? Gör inget, jag sitter så gärna här och väntar...

Eller så får jag börja gå till frisören igen. Den här idéen att låta slingorna växa ut och köra au naturel kanske inte var så bra.

Ikväll går sista föreställningen av "Cabaret" på Stockholms stadsteater i Ronny Danielssons regi.
Vi såg alltså näst sista föreställningen igår.
Efter succén med "Chicago" så hade jag nästan elakt höga förväntningar.
Särskilt som huvudrollerna spelas av två i mitt tycke ovanligt trista skådespelare; Linus Wahlgren och Sarah Dawn Finer. Eller i allafall lite tama och bleka, jämfört med Lisa Nilsson och Sharon Dyall som Roxie och Velma. Och Sarah hade nog inte bästa dagsformen; hon lät hes och lite skorrande och ägde aldrig scenen i sina sångpartier. Linus är inhoppare så man får väl ha överseende med hans insats.
Men det är för bullriga och yviga gester i de stora dans- och sångscenerna och konferenciern har förvandlats från elegant dekadens till en pajas i djävulsdräkt.
Men visst, jag hade tillräckligt roligt för att tycka att den var värd en kväll av mitt liv. Och jag fick hjälp att skratta av paret bakom oss som exploderade av entusiasm varje gång Johan Rabaeus entrade scenen.