Frasvåfflor av den bästa sorten.
Man löser upp jästen i hälften av mjölken och siktar i mjöl och salt. Sen tar man och späder ut smeten med resten av mjölken och det smälta smöret. Sen ska smeten stå i hela två timmar och pösa till sig. Det är viktigt; annars kan det dröja sig kvar en smak av jäst. Blir smeten för stabbig finns det plats att späda med nån extra deciliter mjölk. Man behöver bara pensla järnet med smör före första våfflan. Ingen risk de bränns vid eller fastnar.

Inget vidare LCHF va?
Nej verkligen inte, ännu mindre med hemkokt jordgubbssylt och blåbärssylt.

Men åttiotaggarna var här på besök med snälla dottern. Och de åt som om de glömt bryta fastan under påsken. Pa är torsk på blåbärssylt och Ma på jordgubb.
Snälla dottern behöver nog inte ordna nån kvällsmat i afton.

Våffelrecept finns det väl ett i var familj, minns att farmor gjorde sin smet på vispgrädde, en kompis mamma gjorde äggvåfflor (hu!: frasighet: noll, äggighet: för mycket) och hemma blev det oftast Ekströms pulver; faktiskt helt ok. Men att ha jäst i lärde jag mig av en annan kompis farmor. Samma farmor som torkade sina Moltkepäron i klyftor ihop med kanel; ljuvligt gott.

Och besöket då? Det avlöpte så gott som friktionsfritt. Men Pa fick ungefär tre sylar i vädret. Max. Snälla dottern kör hårt med att fylla i, förekomma och avbryta och han har väl gett upp.

Men våfflor är trevligt och pyssligt, tror det var två år sen sist järnet åkte fram och vi bjöd Halvans indiske kollega med familj på det.