Premiärtur.
Det här är första gången nånsin som Dante ligger och enbart chillar i hundbädden. Han blev därmed 2 år och 1 månad innan han kom på att det var gôtt att bara ligga i den. Annars har han tidigare bara använt den som matverkstad; som stöd till märgben och sånt.
Detta inträffade alltså samma dag som hans matte äntligen fick det där telefonsamtalet som gjorde henne på ovanligt gott humör. Säger inget om innehållet än, men ber er hålla tummarna för mig nästa torsdag eftermiddag.

PS. Bekvämliggandet pågick i max tio minuter, nu är han tillbaka på mattan och tuggar oxöra.

Idag har jag tänkt medan jag skurat åttiotaggarnas badrum.
Världen är sig inte lik.
Terrorister i Europas storstäder.
En oändlig ström av flyktingar.
EU-migranter på knä för en krona utanför Ica.
Samtidigt som ett gäng tweenies tisslar och tasslar på skolgården mittemot om vem som har finaste Michael Kors-kopian.

Ju allvarligare och svårare den globala situationen blir, ju mera fokus på mello, fredagsmys och kändisskvaller här hemma.
Det är väl en strutsmetod? Att bli mer och mer ytlig, ju svårare andra har det. För att det är så jobbigt att ta till sig och det finns så lite man kan göra.
Men jag tror på fjärilseffekten. (Så heter det väl?; att om en fjäril i Kina viftar på sina vingar så fortplantas rörelsen tills den nått jorden runt.)
Var lite hygglig mot nån; håll upp dörren, släpp före tanten med rullator, beröm en kollega, köp de hemlösas tidning, tryck på Räddabarnen-knappen på pantmaskinen. På Facebook finns gruppen Hjälpande änglar (för er som inte Facebookfastar) där man väldigt handfast kan hjälpa nån i knipa i ens hemstad; med en matkasse, ett busskort eller blöjor.

Goda handlingar smittar, ge oss en pandemi av godhet.

Matte, häng med; jag är säker på att rådjuret försvann in här under granen.