Fast Ebba skulle förmodligen inte vara som Ebba är då.
Tror jag tralala.
Man blir som man umgås.
Stackars boxrar.

Åttiotaggarpappan ringde när vi var på väg hem från sjön.
Eller det är aldrig bara han som ringer. De liksom ringer ihop.
Pa säger vad Ma dikterat åt honom i förväg och ändå alltid även sufflerad av Ma i bakgrunden. Ofta blir det rätt svårt att höra vad de vill eftersom det blir en enda kakafoni där man mest hör sufflösen skrika om hur jobbigt det är för henne att han inte kan hålla reda på nånting själv.

Idag kunde han inte hålla reda på nånting själv avseende hörapparaten. Den var inte komplett, den som kommit tillbaka med posten och som han och jag lämnade in på reparation förra veckan.
Jag försökte förklara att vi bara lämnat in den del som sitter bakom örat: den andra delen som är formgjuten efter örat, ligger i en ask i hyllan i köket. Det letades och det hittades och sen bytte sufflösen taktik och började skälla ut Pa: men jag har ju sagt att du skulle titta i askarna, varför gjorde du inte det då, ska jag behöva hålla reda på allt ensam?

Själva ärendet utsläcktes inte med detta ändå, eftersom ingen av dem klarar av att montera ihop delarna med den pyttelilla biten slang som ska förbinda dem. Och var inte batterierna slut; de finns på Apoteket och skulle jag inte lika gärna kunna skjutsa Pa till tandhygienisten om jag ändå skulle komma? Okej, okej.

Finns det nåt roligare än att skutta sönder isen på sjön?