Nöjen i kassakön; läsa korkat komplicerade reklamsms från Telia och inse att man gärna köper lite extra blommor när man får middagsgäster.

Victoria letade efter ett skojigt uttryck medan hon smaskade glass här igår, apropå att en mig närstående person kallar sig poet.
Det var nåt i stil med "att kalla sig poet är som att..." Men hon kom inte på det och nu har jag googlat på vänster och på tvären på alla upptänkliga vis, på engelska och svenska utan framgång.
Kan vi få hjälp?
Jag anar att det är nåt i stil med mitt allra bästa Arne Anka-citat:

Skogen intill oss är ett stadsnära naturreservat. Dante och jag låtsas att vi är i urskogen när vi följer rådjursstigarna. Men här finns också tre färgmärkta breda löpslingor; den gröna (naturligtvis) milen, den gula halvmilen och den orangea 3,5-kilometaren. På dessa sträckor möter man ofta (istället för rådjur) snabba människor klädda i neonfärger. Jag håller alltid in Dante, även om han inte är intresserad av de knallrosa och neongröna, så vet ju inte dom det när de närmar sig i den nya personbästa farten.

Imorse mötte vi en älg. Neongul och grön. Det dundrade i backen långt före vi fick syn på honom. Varje steg han tog med sina stora flerfärgade dojor orsakade små jordbävningar längs stigen. Man tyckte sig se skogsmöss och sorkar fly skuttande in bland blåbärsriset. Flåset lät som om han gjorde nåt betydligt snuskigare (men det hörde inte han genom lurarna).

Hade jag fått stryk om jag klivit ut ett steg i vägen för hans framfart och påpekat att han borde se över sitt löpsteg? En tant i oljerock och keps med femton kilo från en ändå tolerant trivselvikt? Nä, skulle inte tro det. Inget stryk. Men heller ingen tilltro.
Men jag vet, man ska inte landa med hälen före och så långt framför kroppen, då bromsar man istället för att utnyttja farten.