Istället för Melodifestival så gick Halvan och jag på kusligt aktuell och allvarlig teater igår.

Det var sevärt och hörvärt. Men här och där lite för långa monologpartier som min hjärna rymde ifrån. Jag började tänka på allt som inte längre är som det var när jag var barn.
Ingen bär armbandsur längre och ingen vill ha en vackert inbunden dagbok att skriva ner sina hemliga tankar i och uppslagsverken står ouppslagna i bokhyllan. Vi får all information via en skärm; när tåget avgår, en medicins biverkningar, receptet på körsbärskompott, nyheter om USAs presidentkampanj, skojsiga meddelanden och bilder från småfulla vänner som är ute på galej nån helt annanstans, ja stort och smått, viktigt och bagatellartat; allt via skärmen.
Vi har nog gjort det väldigt enkelt för Storebror.

Tänkte på det nu när jag Facebook och Instagramfastar, det börjar komma mail från dem båda, påminnelser om vad jag går miste om. De har sett. Och förstått. Att jag inte läst. Och det tycker de inte om.