Slutet gott, allting gott.

Men tidigt imorse när Halvan fick kasta sig upp på sitsen bakom en skoterförare och dra iväg från busskontoret utanför ryska marknaden i Phnom Penh. I full carreta utan hjälm och försvinna i morgontrafiken för att fixa fotoutskrifter till de visum bussguiden ändå bestämt hävdade att vi behövde köpa vid gränsen. Då fick jag en vision om att nu börjar den verkliga misären; med mig ensam på bänken med Ulrik, bussen hade farit och skoterkillen kom tillbaka och ropade accident, accident!

Riktigt så blev det inte, Halvan kom tillbaka till slut med utskrifterna och bussen kunde ge sig iväg tio minuter efter avgångstid. Under tiden hade hela torgets samling av bistra saffranssvepta buddhistmunkar hunnit passera med sina tiggarskålar framför mig. De står bara tyst och blänger ilsket, sen går de vidare och jag hade inte en spänn på mig.
Ulrik släppte greppet nånstans vid gränsen. Och vietnameserna släppte in oss till slut, allra sist av passagerarna; på nyköpta visum, pappret Halvan betalat 100 dollar för i förväg tyckte de nog vi kunde slå in fisk i.

Så tänk på det: svenskar reser till Vietnam visumfritt 15 dagar, men man kan alltså inte resa in och ut mer än en gång, då behövs ett multipelt turistvisum. Informationen på Vietnams ambassad i Stockholms hemsida lämnar en del övrigt att önska.

Nu håller jag på att återhämta mig vid takpoolen på hotellet medan det skymmer. 24 våningar upp med utsikt över floden Gon (Saigon -norr om floden). Halvan läser menyer och det är lättare att höra på nu när inte Ulrik tjuvlyssnar samtidigt.