Idag har vi inte direkt kunnat gå ifred och godan ro i skogen. Friluftsdag heter fenomenet och det står tydligen "orientering" på schemat. Ett gäng vilsna killar i högstadieåldern har i omgångar stoppat mig, viftandes med en karta och bett om hjälp att peka ut var de är.

Jag är inte mycket till hjälp med sånt utan glasögon. Men det verkade som om jag kunde bra mycket mer än de avseende vad som är vad på en karta. Jaså; det där är en kraftledning? Och det gula ett öppet fält? Aha... Dessutom verkade skolan inte ha råd med kompasser, fast å andra sidan så har ju alla det i sin smartphone nuförtiden.

Om syftet med friluftsdagen är att få eleverna att känna sig okunniga, vilsna och frustrerade så har den här läraren lyckats bra. Fjuttiga kartutskrifter och dålig förförståelse. Och skitlångt till första kontrollen. Tur vädret bjuder på hög klar himmel och strålande sol. Och att skogen är bemannad med hyggliga hundtanter som kan dela med sig av sina bästa tips och tricks; ha koll på var ni har kraftledningen, för den går genom hela skogen, och till första kontrollen ska ni ha solen i ryggen när ni är på rätt väg.

Jag gick alltid vilse som barn, blev vän med järnvägsspår, telefonledningar, myrstackar (på stammens sydsida) och lyckades till slut efter långa omvägar hitta fram. Blev jag rädd där jag gick, så sjöng jag, det är väl därför jag fortfarande kommer ihåg texten till en massa Taubevisor och sjuttiotalets progglåtar.

Jag har alltid trott att jag har nån sorts nittiogradig felvinkel inprogrammerad i hjärnan, särskilt i städer, där tar jag numera rygg på Halvan som givetvis är en hejare på att hitta.

När jag gick i gymnasiet så hade vi också orienteringsdag i samma skog som jag rastade Dante i idag. Jag och min vän tog det lugnt, vi gick emellan kontrollerna och tog en fikapaus på en solig bergknalle, men vi tog dem allihop.
Dagen efter satt resultatlistan uppe på anslagstavlan, vår klasskamrat som var en inbiten tävlingsorienterare hade givetvis vunnit herrklassen och förstås kollat av listan redan på morgonen; han kom fram till oss på första rasten och var mäkta imponerad av att vi vunnit damklassen och med bara två minuter mer än hans tid.
Vi blev själva väldigt förvånade och förstås glada. På eftermiddagen kom gympaläraren och gratulerade och tyckte vi var imponerande duktiga och vi tackade förstås för berömmet.

Vad ingen tydligen insåg var att funktionären räknat fel på starttid och sluttid; han hade tappat bort en hel timma på vårt "snabba" resultat. Men det hade vi förstås inte hjärta att upplysa om:-)