På www.imitthuvud.com bloggar en liten tant (enligt henne själv) och enligt mig; en liten pingla. Idag läste jag om hur hon fick spader på en bil på tomgång utanför hennes sovrumsfönster. Det fick mig att vandra genom minnenas blixtsnabba allé.

Där vi bor nu, så ligger tre hus runt en vändplan med en skraltig rönn planterad i mitten. I de andra två husen bor pensionärer, ingen större rusningstrafik alltså. En och annan som bor längre fram på gatan åker runt rönnen för att parkera på rätt sida gatan, men det är allt och så sopbilen varannan vecka då. Så lugnt det kan bli med andra ord.

Men jag minns när jag bodde på "pisseavstånd" till Avenyn i Göteborg: Victoria, om kön till toaletterna på Nivå var för lång, sprang jag helt enkelt hem för att slå en drill och bättra på läppstiftet, det gick fortare. Tyvärr var porten också alldeles lagom indragen och på lagom avstånd för ölstinna avenygrabbar, mycket rännilar att trippa över.

Iallafall, där bodde jag i Vasastans minsta etta inne på gården. Tyst och lugnt läge där också. Huset var byggt på 1890-talet så det var inte så särskilt ljudisolerat. Men med en innergård utanför och gatuhuset som hinder mot gatubruset så var det härligt stillsamt. Dock; då och då flyttade det in nån i bostadsrättsföreningen som inte insett att det är svårt med parkering i denna stadsdel, eller tyckte det var alldeles för dyrt att parkera på gatan, eller var rädd om lacken på sin fina bil. Vad vet jag: men med resultatet att de kom på att de kunde parkera på den stensatta gården, gärna under mitt fönster. Det var inte helt enkelt att tråckla sig in genom det smala och långa portvalvet och sedan vinkla om bilen för att inte blockera nån uppgång. Men tydligen värt besväret. Gärna på dygnets småtimmar. Skitirriterande oljud som ekade mellan fasaderna och hade jag fönstret öppet fick jag en dos avgaser på köpet.
Styrelsen skrev information om att det inte var tillåtet att parkera på gården och la i brevlådorna och bilarna "lappades". Ofta hjälpte det, men en höst var det en ung man som fullständigt sket i alla uppmaningar. Han tyckte nog att hans fina BMW kunde pryda gården varje natt eftersom han ändå kom hem så sent och for iväg så tidigt (=fick chansen att väcka mig två gånger). Jag retade upp mig till mördarfantasinivå liggande i min säng snusande avgaser och lyssnande på de breda däckens gnisslande till motorns morrande när han trixande sig in (eller ut).
En natt fick jag nog, lappar på bilrutan låg bara kastade på backen på morgonen därefter, så jag verkställde min grymma idé:
Jag tog med mig min ketchupflaska och sprutade helt sonika ett stort överstruket P på framrutan. Jag valde natten med omsorg: en extra lämplig natt: en med flera minusgrader.

Tidigt på morgonen vaknade jag av tomgång, svordomar och skrapljud. Det var ljuv musik, men sista gången jag såg den BMW:n inne på gården igen.